Hjälpmedel:

Mer om socknen

Flygfoto över Markim

Markims kyrka. (Bilden är något beskuren.) Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet

Karaktären

Socknen karaktäriseras av effekterna av ett sedan årtusenden pågående småskaligt jordbruk. Landskapet – ett odlingslandskap i utkanten av Upplands slättbygd – bär tydlig agrar prägel av jordbruksdrift med djupa rötter ända ned i förhistorisk tid. De naturgeografiska förhållandena och den successiva landhöjningen har gjort att det i socknen är ovanligt lätt att avläsa och förstå landskapsutnyttjandet från äldre järnålder fram till idag. Detta kan utläsas genom tolkning av t.ex. olika bebyggda och övergivna bebyggelselägen, ägogränser, förekomst av olika markslag och spår såsom gravfält, runstenar, brukningsvägar, diken, åkerholmar, odlingsrösen, etc och dess inbördes (geografiska och funktionella) förhållande till varandra.

Ekonomibyggnad, Husby
Ekonomibyggnad i Husby, Markims socken.
Bebyggelsen karaktäriseras i huvudsak fortfarande av jordbruksbebyggelse samlad i små grupper eller som enstaka gårdar med ganska enkla bostadshus och funktionella ekonomibyggnader i trä enligt ett bebyggelsemönster som lades fast senast under 1200-talet, men troligen redan under 1000-talet. Bostadshusen härrör i de flesta fall från 1900-talets första decennier medan ekonomibyggnaderna med få undantag är från 1800-talets slut. Bebyggelsen är belägen på moränbackar centralt i förhållande till det mest arbetsintensiva och krävande markslaget, åkermarken, ofta med bostadshuset i söder och ekonomibyggnaderna i norr. Ofta är bebyggelsen fortfarande tydligt uppdelad på olika funktioner – med en väl avgränsad bostadsdel och en ekonomidel. Längre upp i terrängen finns marker som länge utnyttjats som betesmarker där man kan finna spår av det biologiska kulturarvet – en i vissa fall rik och hävdanpassad flora.

Att tänka på

Stora delar av socknen utgör riksintresse för kulturmiljövården. Riksintressen ska enligt miljöbalken 3 kap 6 § skyddas från påtaglig skada. Området kring Markims medeltida kyrka är sedan 1969 avsatt till skydd för landskapsbilden enligt § 19 i fd naturvårdslagen. Det innebär att området är belagt med nybyggnadsförbud. Nämnda förordnande skall enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken (1998:808). I biotopskyddsförordningen (7 kap 11§) föreskrivs förbud mot borttagande av småbiotoper i landskapet såsom t.ex. öppna diken, alléer och åkerholmar.

Eftersom det är den överblickbara helheten, den agrara särprägeln samt exceptionella förhistoriska lämningar som utgör det starkaste kulturhistoriska värdet i Markim är det mycket viktigt att det småskaliga jordbruket med djurhållning (nöt och får) och odling (av spannmål eller annan lågväxande gröda) i möjligaste mån uppmärksammas och gynnas. För att det höga kulturhistoriska värdet som bottnar i den visuella upplevelsen av helheten ska bibehållas på sikt måste eventuella avstyckningar (nya fastigheter), nya byggnader och tillbyggnader placeras och utformas med eftertanke och stor hänsyn till rådande bebyggelsemönster och landskapsbilden (PBL 3 kap 1 §). I Markims socken är det framför allt viktigt att inte minska eller förstöra möjligheterna att använda landskapets hävdvunna kvaliteter som levande historiebok varför förhållningssättet gentemot ny bebyggelse utan direkt anknytning till aktiv jordbruksdrift bör vara mycket restriktiv.

Då äldre ekonomibyggnader är särskilt hotade - eftersom små jordbruk läggs ned och slås samman till större enheter - bör dessa uppmärksammas särskilt. För förståelsen av landskapet och helheten är det viktigt att ekonomibyggnaderna bevaras. Att de används innebär ofta att de underhålls. Men förståelsen av dess funktion är också viktig för förståelsen av områdets historia varför eventuell omvandling till bostäder bör behandlas med försiktighet.

Lämpligheten av placering och utformning av byggnader med avseende på kulturvärdena (enl PBL 3 kap 1 §) i Markims socken bör i första hand prövas mot möjligheterna till fortsatt småskaligt jordbruk (ej i första hand hästverksamhet enbart som fritidsintresse) och möjligheten att visuellt tillgodogöra sig uppfattningen och förståelsen av landskapsstrukturer med lång kontinuitet såsom bebyggelselägen, vägnät, ägogränser (diken), olika markslag och småbiotoper (åkerholmar, odlingsrösen, etc). Det är särskilt viktigt att beakta risken för fragmentering av jordbrukslandskapet och att tillkommande bebyggelse och andra anläggningar ges en skala som inte förstör möjligheterna att förstå och tillgodogöra sig kunskap om områdets historia.

Topografisk-geografisk identifiering

Ekonomiska kartblad: (118 14), 118 15, (118 24), 118 25, (118 35).

Historisk identifiering

Markims socken är belägen i södra delen av Seminghundra härad i landskapet Uppland. Socknen är även centralt belägen i det tidigmedeltida folklandet Attundaland.

Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen

Markims socken ligger i nordvästra delen av Vallentuna kommun. Socknen tillhör de fyra minsta i kommunen och har en relativt liten yta omfattande 2 530,9 hektar.

Topografi och naturförhållanden

Berggrunden utgörs till övervägande delen av urbergsarterna gnejs och granit. Berggrunden kännetecknas av sprickbildningar och förkastningar. Markim tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäckta bergshöjder. Huvuddelen av jordarterna utgör styv och kalkfattig glacial- och postglacial lera, men i höjdlägena förekommer både morän och berg i dagen.

Från socknens centrala del där marken breder ut sig lågt belägen kring kyrkan leder en dalgång ned åt sydväst. Dalgångens botten ligger på kring 10 meters höjd över havet. I det område som kom att utgöra Markims socken fanns under järnålderns tidiga skede en skyddad havsvik som var attraktiv för näringsfång (jakt, fiske, boskapsskötsel) och så småningom även för etablering av bebyggelse.

Markims socken innehåller förhållandevis få sjöar och vattendrag. Vivelstasjön i söder och Ekebysjön i nordväst är de två enda sjöarna. Våtmarksområden finns i Dysjökärret i öster, strax sydost om Stora Lundby, Långkärret norr om Ekebysjön och flera mindre i skogsområdet i socknens sydöstra del.

Skridskoåkning på Vivelstasjöns is
Skridskoåkning på Vivelstasjöns is. Fotograf: Okänd ca 1960.

Gränserna mot omgivande socknar följer tydligt höjdsträckningar i landskapet. Höjden över havet ligger mellan 10 meter och upp till enstaka höjder på 50 meter i socknens norra del. Den gamla vintervägen som sträcker sig genom socknens centrala del följer de låga delarna i landskapet från sjön Sormen i norra delen av Vallentuna socken i söder och vidare norrut förbi Husbyön, St Lundby, Vivelstasjön, den centrala delen av socknen väster om kyrkan och vidare mellan Snåttsta och Örsta norrut.

Markim kan kulturgeografiskt hänföras till slättbygd eftersom övervägande del av marken utnyttjats och ännu utnyttjas som åkermark.

Ortnamn

Benämningar på bebyggelse, platser och mark är typiska för Mälardalen, med undantag för själva sockennamnet.

Namnet Markim är skriftligt belagt första gången år 1287 och skrevs då Markem. År 1298 skrevs det in Marchem. Sockennamnet är ett så kallat hem-namn och är sannolikt ett mycket gammalt bygdenamn. Namn med efterleden –hem förekommer i götalandskapen, men är mycket ovanliga i den här delen av landet. Betydelsen är detsamma som det moderna begreppet hem, men i vidare bemärkelse. Den vanligaste tolkningen är att hem-namn har hög ålder och att –hem ska tolkas som ”bebyggt eller bebott område” eller alternativt som ”gård”. Mark betyder ”gränsmark” eller ”skog”. Namnet Markim skulle alltså kunna tolkas som Bygden vid gränsmarken. Namnet var troligen redan från början avsett för hela bygden (till skillnad från Orkesta som var namnet på en gård).

Socknen rymmer benämningar på bebyggelse och mark som är ett typiskt ortnamnsskick för Mälardalen. Namn med efterleden –by (5 st) och –sta (3 st) är tydligt koncentrerade till Uppland och är vanliga i socknen, men det finns även exempel på efterled såsom –inge (Yvlinge) och –holm (Ybelholm) samt på korta naturnamn såsom Vreta och Lena (sluttning, backe). Namn med efterleden –sta och –inge anses kunna förknippas med bebyggelse etablerad redan under äldre järnålder, medan namn med efterleden –by ofta sammanfaller med bebyggelse där det finns gravfält med gravar som har daterats till yngre järnålder.

Namnen på de ursprungliga byarna och gårdarna är genomgående mycket gamla.
Förleden i namnen Bergby, Ekeby, Lundby och Örsta (grus) beskriver naturgeografiska förutsättningar som präglat platsen. 

Husby by har man velat koppla ihop med skatteuppbörd till Kronan och att en centralmakt växte fram under sen vikingatid. I det medeltida källmaterialet framgår dock att Kronan gjorde sig av med Husby redan på 1200-talet. Husbyarna har en koncentration nationellt sett till mälarbygderna och kan ha varit förvaltningsgårdar som tillhörde kungamakten.

Ordet vi- har förknippats med ”helig plats, kultplats”. Viby i Markims socken ligger nära iögonfallande fornlämningar såsom Ljushögen och Kööhögen och höjdstråket där sockengränsen till Orkesta löper fram.

Bland övriga och betydligt yngre namn, företrädesvis på torp eller senare tillkomna mindre gårdar kan nämnas Ekstubben, Erikslund, Aspudden, Rybacken, Koja, Granhyddan, Bobacken, Sjöstugan, Sjöbacken, Komötet, Nydal, Kvickens, Karlsro och Marieberg.

Torp som etablerats på eller i närheten av en by eller ensamgårds marker har ibland tagit byns eller gårdens namn som förled med tillägget –lund, som t.ex. Lenalund och Ybellund.

I södra delen av socknen ligger Husbyön. Efterleden –ö är vanligt i hela Roslagen och indikerar att platser med ett sådana namn varit omgivna av vatten och senare våta områden och länge uppfattats som att de ligger omgivna av vatten.

Fornlämningsbild

Relativt få arkeologiska undersökningar har hittills (2008) gjorts i Markim på grund av att det inte skett någon omfattande exploatering här.

De äldsta förhistoriska lämningar man hittills funnit i socknen är, med ledning av dess lägen och utseende, sannolikt tillkomna under bronsåldern. Här har då funnits goda kommunikationsmöjligheter via vattenvägar. Det var möjligt att västerut segla mot Mälaren som fortfarande utgjorde en havsvik. I Markims socken finns en fornborg belägen på Ekeby ägor i nordvästra delen av socknen. Den ligger förhållandevis högt och alldeles väster om den gamla vintervägen från Stockholm och vidare norrut.

Tio av de 24 gravfälten i Markim skulle av gravarnas utseende att döma kunna föras till äldre järnålder. En knapp kilometer norr om Viby finns ett stort gravfält med gravar som genom sitt utseende och läge kan dateras till äldre järnålder med 200 synliga gravar. Även på Yvlinge skog finns ett stort gravfält från samma tid med 95 synliga anläggningar. Bevis finns således för omfattande bebyggelse kring Kristi födelse och framåt. Dels har man bott i skogsranden i norra socknen och dels längs höjdryggen mellan Markim och Orkesta (samt i trakten av Lindholmen i Orkesta).

I Markim finns även flera stensträngar som utgör rester av övergivna och nedrasade stenhägnader. De bevarade stensträngarna löper företrädesvis i randzonen mellan skog och öppen mark och avgränsar den blockrika moränmarken från dalgångarnas ler- och sandjordar. I västra delen av socknen finns stensträngar från Ekeby i norr till St Lundby i söder, rester av fägator finns bl. a. vid Husby och Ekeby.

I stort sett alla byar och gårdar i socknen har haft tillgång till skog för vedfång, gärdselvirke och betesmark varför hägnadslagen inte varit så utbredda här som t.ex. i västra Vallentuna socken.

Den vanligaste typen av förhistorisk lämning i området är dock gravar som genom sitt läge – ofta nära en historisk bytomt - och enklare utseende kan dateras till yngre järnålder. Lägena tyder vid jämförelse med gravfält som karaktäriseras av till sin utformning mer varierade och arbetade gravar på en nedflyttning i landskapet. Bergby och Husby har flera gravfält vilket kan indikera stor befolkning och/eller att här funnits fler brukningsenheter. Vid Viby, Yvlinge och Saxta har gravar/gravfält odlats bort eller försvunnit på annat sätt.

År 1992 var sammanlagt ca 1000 gravar från järnåldern kända i Markim.

Det finns dessutom flera runstenar i Markims socken. Runstenarna vid Snåttsta som står vid den gamla vägen till kyrkan – väster om byn - är kanske de mest kända. På Snåttsta finns även en jordfast runhäll i ett väl exponerat läge på södra delen av bytomten som visar att Snåttsta var privatägt, troligen av stormannafolk, på 1000-talet. Det finns en tydlig koppling till Hillersjö i Ekerö kommun genom Inga som lät berätta om sitt levnadsöde. 

Befolkning

Idag bebos socknen av knappt 300 personer. Befolkningsmängden har varit förhållandevis stabil de senaste 20 åren.

År 1571 uppskattas socknen ha haft en befolkning på 205 personer. Till år 1735 hade befolkningsmängden nästan fördubblats och 397 personer hörde då hemma i Markims socken. År 1780 hade Markim en förhållandevis stor folkmängd omfattande 437 personer, därefter minskade invånarantalet under större delen av 1800-talet fram till sekelskiftet 1900 då den återigen var ungefär 450 personer.

De äldre lantmäterikartorna

Det finns ett rikt storskaligt kartmaterial över byar (4 st) och ensamgårdar (7 st) i socknen.
År 1637 karterades 11 av de 15 brukningsenheterna (dvs. byar och ensamgårdar) i socknen och dessa finns redovisade i den geometriska jordeboken A9. Nästan alla byar/ensamgårdar har även genomgått storskifte varav 8 redan under 1760-talet. Däremot har endast enstaka byar (Husby, Lena, Lundby och Vreta) laga skiftats, på 1850-talet. Endast Klockargården har inte varit föremål för någon storskalig kartering under historisk tid.

Historik

Kamerala förhållanden (år 1637)

Under medeltid mättes och värderades skattekraften för byar och gårdar i örestal. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket kan sägas ha varit skattekraften på en normalstor gård.

Nio av sammanlagt 17 gårdar som kartlades år 1637 var skattehemman vilket innebär att de ägdes och brukades av självägande bönder. Den största var en ensamgård i Vreta taxerad till 20 öresland (2½ markland). 6 av de 17 gårdarna utgjorde ensamgårdar. Det fanns fyra arrendegårdar som tillhörde frälset, varav två i Husby, en i Lena och en i Lundby. Genomgående var förekomsten av frälsegårdar liten och de få gårdar som fanns utgjorde oftast den eller de minsta gårdarna i byn. Det fanns ingen frälseägd ensamgård i Markim.

Det sammanlagda hemmantalet för de kartlagda enheterna i socknen var 21½ markland. Det minsta hemmanet var ett frälsehemman i Lundby som var taxerat till endast 3 öresland. Det var dock endast tre av gårdarna som hade ett örestal lägre än 8 (vilket motsvarar en normalstor gård) – ensamgården och skattehemmanet Ybelholm (6 öresland) och en av de tre skattegårdarna i Lundby (7 öresland).

Det fanns två kronohemman i socknen, den största av de två gårdarna i Lena (13 öresland) och ensamgården Saxta (8 öresland). Snåttsta by bestod av två hemman tillhörande Danvikens hospital, båda skattlagda till 8 öresland. De hade tidigare tillhört Klara kloster.

Det fanns en skatteutjord till Saxta, en skatteutjord till Lena om 4 öresland och en utjord till Örsta om 2 ⅔ öresland.

Ybelholm, kallat Ybelen, donerades som säteri, men indrogs igen till kronan i samband med reduktionen i slutet av 1600-talet. En gård i Lena by hade också en tid säterirättigheter.

Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet som trycktes år 1903 framgår att 11 av 27 gårdar löd under Danvikens hospital. Det fanns relativt många gårdar som tillhörde frälset, sammanlagt 10 ¼ mantal. Åtta mantal var självägda skattegårdar och knappt 2 mantal tillhörde kronan.

Kyrkan

Kyrkan som ligger lågt och centralt i socknen uppfördes sannolikt redan på 1100-talet. Kyrkan ligger i västra delen av Bergby ägor. Kyrkobyggnadens romanska karaktär är helt oförändrad med lågt absidförsett kor fogat till långhuset och romanska valv. Vid 1400-talets mitt välvdes långhuset då vapenhuset och sakristian byggdes till. Den äldsta entrén – mellan vapenhuset och långhuset – är utpräglat romansk – smal och hög med rundbåge och murad med fint huggna sandstensblock. Dörren har ett tidigmedeltida smide. I vapenhuset finns målningar från 1400-talet. Inredningen är i huvudsak från 1700-talet.

Klicka för att se bilden i Vallentuna bildarkiv
Markims kyrka. Fotograf: Johan Olsson 1934.

Markanvändning och rumslig organisation

Bebyggelse

Det har funnits sju byar och åtta ensamgårdar i socknen under historisk tid. Räknat i antalet gårdar var Lundby och Lena störst med fyra gårdar vardera, Husby bestod av tre gårdar och Ekeby, Snåttsta, Viby och Yvlinge hade två gårdar vardera.

Om man i stället ser till den uppskattade skattekraften, som under medeltid mättes i örestal och markland, visar att Husby och Lundby var de största byarna i socknen, båda värderade till sammanlagt 4 markland. Näst störst var Viby med 3 ½ markland. Vreta var värderat till 2½ markland och Snåttsta 2. Fem byar och ensamgårdar var värderade till 1 ½ markland, däribland Lena med sina fyra gårdar. Saxta och Yvlinge var värderade till 1 markland vardera och Ybelholms skattekraft motsvarade ⅔ markland. Prästgården var inte värderad.

Utsikt från Vivelstaberget i Markim
Utsikt över Markimslätten från Vivelstaberget. Fotograf: Okänd ca 1940.

Förekomsten av torp har i socknen varit förhållandevis sparsam. På Örsta och Vreta har det förekommit enstaka torp. På Husby har det funnits tre eller fyra och på Lundby fanns sex stycken.

Det har funnits väderkvarnar vid Lundby och Bergby. Väderkvarnen vid Bergby finns fortfarande kvar. Sågar har funnits på Saxta och Vreta.

På Prästgårdens marker har det funnits fattighus och skola. Idag finns här församlingshemmet och en fotbollsplan. Intill och direkt söder om sockenvägen har det även funnits ett skolhus på Vivelsta ägor.

Under 1900-talets första decennier har det i socknen tillkommit spridd bebyggelse, företrädesvis i anslutning till redan befintlig bebyggelse, både i anslutning till enstaka bytomter och vid sådan bebyggelse som tidigare varit torp samt intill sockenvägen. Även längs med Markimvägen har det tillkommit villabebyggelse.

Åker

De flesta byar och ensamgårdar i Markims socken har under historisk tid legat centralt i förhållande till – och ofta mitt emellan – två ungefär lika stora särhägnade åkergärden. Detta beror på att man länge brukade åkermarken i rotationssystemet tvåsädet eller halvträda vilket innebar att bara halva åkerarealen besåddes varje år. Det andra året låg åkermarken i träda och beträddes som betesmark av byns eller ensamgårdens kreatur som då betade på dikesrenar mellan tegarna, åkerholmar och på återväxten samtidigt som de gödslade marken. Flera byar och ensamgårdar har brukat sin åker i gärdeslag med intilliggande grannar vilket var praktiskt då det minskade behovet av byggmaterial (gärdselvirke) och återkommande underhåll av gärdesgårdar. Många byar och ensamgårdar hade, främst av naturgeografiska skäl, även särhägnade åkervretar. I vissa fall fanns det skäl att använda en eller flera åkervretar för att jämna ut det årliga utsädet och den årliga skörden så att man hade en jämn försörjning av spannmål varje år. 

Åkermarkens omfattning under historisk tid kan i det historiska kartmaterialet avläsas i antalet årligen sådda tunnor utsäde. I socknen har det årliga utsädet sammanlagt varit drygt 330 tunnor. Husby, som besått största åkerarealen besådde årligen cirka 55 tunnland. 

Då det inte förekommer några tegskifteskartor i socknen går det inte att säga något säkert om hur åkermarken varit brukad av gårdarna inom byarna – om det förekommit regelbunden eller oregelbunden ägoblandning eller särägoblock. Byarna är dessutom företrädesvis ganska små, med mellan två och tre gårdar, vilket gör det svårt att utifrån gårdarnas placering på bytomterna utläsa om dessa har reglerats eller inte. Det hade kunnat ge indikationer om hur ägoblandningen i åkermarken sett ut och om det förekommit eventuellt medeltida solskifte, bolskifte, hammarskifte eller om ägoblandningen varit oregelbunden.  

Vid sekelskiftet 1900 fanns knappt 1038 hektar åker och annan odlad jord i socknen vilket motsvarar mer än 40 % av den totala arealen. Detta är i särklass den största andelen åkermark inom kommunen där medeltalet ligger på knappt 30 %.

Viktor Holm Markimslätten i bakgrunden
Viktor Holm, lantbrevbärare och kyrkovaktmästare, på Markimslätten. Fotograf: Okänd ca 1940.

Äng

Varje by och ensamgård har haft tillgång till ängsmark, företrädesvis i det till ytan ganska omfattande låga landskapsparti som ligger kring kyrkan, centralt i socknen.

Ängmarkens omfattning, eller snarare avkastning under historisk tid kan bl. a. avläsas i det storskaliga (detaljerade) historiska kartmaterialet där uppgift om antalet årligen skördade lass hö redovisas för varje by och ensamgård som karterats. De största ängsmarkerna fanns centralt i socken, men även på Husbyön.

Ängsavkastningen var årligen i socknen mer än 1100 lass hö. Flera gårdar i socknen hade rätt att ta hö på Öhn. Där skördades på 1630-talet årligen 203 lass hö (dessa ingår i nedan redovisade lass hö för respektive by/ensamgård).
Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet 1900 framgår att det i socknen då fortfarande fanns 37,7 hektar naturlig äng. Den fanns företrädesvis på Husby ägor och mestadelen torde ha funnits vid Husbyön.

Utmark och hagar

Alla byar/gårdar utom Prästgården hade tillgång till skog. Den norra delen av socknen ligger relativt högt och har under historisk tid utnyttjats som betesmark och skog. Det finns även ett skogsområde i väster, väster om Lundby och ett skogsområde i sydost i gränsen mellan Markim, Orkesta och Vallentuna socknar.

Det gröna kulturarvet

Alléer, parker och trädgårdar

Då det i Markims socken inte förekommit några sätesgårdar eller herrgårdsanläggningar finns inga stora parkanläggningar med alléer. Däremot har det funnits gott om trädgårdar på by- och gårdstomter. Vid sekelskiftet omnämns trädgårdar särskilt vid Lundby, Vreta, Viby, Vivelsta och Örsta. Enstaka alléer längs infarter till både byar och gårdar finns dock. Vid Lundby gård finns belägg för en trädgårdsanläggning med dammar.

Ängs- och hagmarksinventeringen från 1980-talets slut
I Markims socken har sammanlagt sju betesmarker varit föremål för inventeringen. Flera av dem utgjorde då botaniskt intressanta betesmarker.

Den ur botanisk synvinkel finaste hagmarken i hela socknen låg i slutet av 1980-talet strax norr om Viby, strax norr om Ljushögen (RAÄ 91), nära gränsen mot Vaxtuna i Orkesta socken. Hagen som genomkorsas av den så kallade Vasavägen (en hålväg) var bara 2 hektar stor. Hagen var vid inventeringstillfället bevuxen med enbuskar och fältskiktet dominerades av rödvenhed övergående i stagghed. Exempel på förekomst av växter var ormrot, ljung, fältgentiana, krypvide, timjan, ögontröst, ängsskallra, kattfot, slåtterfibbla, ängsvädd, stagg, darrgräs, olika arter av starr samt jungfru Marie nycklar. Hagen betades vid inventeringstillfället av ungnöt och hävden var måttlig.

En annan fin hage var den stora betesmarken som ligger väster om Snåttsta och som sträcker sig ifrån Vreta i söder och upp mot Ekeby i norr. Hagen är 20 hektar stor och till stora delar öppen. Ungefär 12 hektar har tidigare brukats som åker eller varit gödslad. De botaniskt mest intressanta delarna ligger i södra och norra delen. Hedvegetation dominerade vid inventeringstillfället i fältskiktet. Av träd fanns bl. a. apel, asp, ek och rönn. I fältskiktet hittades darrgräs, rödklint, knägräs, vanlig ögontröst, brudbröd, gökärt, prästkrage, jungfrulin, ormrot, gullviva, ängsskallra, timjan, skogsklöver och betad ljung samt grönvit nattviol. Hagen var till största delen välhävdad, undantaget den nordligaste delen som var obetad vid inventeringstillfället.

Vid Marieberg, Vivelsta och söder om Bergby fanns betesmarker som också bedömdes ha vissa botaniska värden.

Den uppföljande inventeringen som gjordes åren 2002 till 2004 redovisar tio olika marker i socknen omfattande en sammanlagd areal av knappt 50 hektar. Mer att läsa om inventeringsresultatet finns att läsa på Jordbruksverkets hemsida, i databasen TUVA.

Idag har åtta olika brukare miljöstöd för skötsel av betesmarker i socknen. Arealen uppgår till sammanlagt knappt 90 hektar varav 43 % utgör marker med särskilda natur- och/eller kulturvärden.

Det bedrivs ingen ekologisk odling i socknen.

Betesdjur

Antalet nötkreatur i socknen var 210 stycken år 1820. År 1919 hade antalet ökat till mer än det dubbla - drygt 460. År 2007 fanns det, enligt uppgifter hämtade ur stödansökningsstatistik knappt 600 nötkreatur i socknen. Markim är den enda socknen i kommunen där antalet nötkreatur inte har minskat den senaste tiden.
Stora Lundby i den sydvästra delen av socknen är den enda gården där det fortfarande bedrivs mjölkproduktion i socknen. Gården är en av kommunens största mjölkgårdar. Mjölkproduktionen vid Snåttsta gård lades ned i början av 2008. Det finns två djurhållare med får i socknen och det sammanlagda antalet tackor uppgår till cirka 75 stycken. Det finns även flera djurhållare med hästar i socknen, bland annat på Husbyön och på Örsta.

Sidan uppdaterad den 17 januari 2011Kommentera sidan