Vallentuna kommunVallentuna kommun

Innehåll på sidan

Fördjupad information om Markims socken

Bilder på åkrar och ängar

Markims kyrka. (Bilden är något beskuren.) Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet

Karaktären

Socknen präglas av ett småskaligt jordbruk som har pågått i tusentals år. Landskapet är ett odlingslandskap i utkanten av Upplands slättbygd och har tydliga spår av jordbruk med rötter ända tillbaka till förhistorisk tid.

De naturliga förutsättningarna och den gradvisa landhöjningen har gjort att det är ovanligt lätt att se och förstå hur landskapet har använts från äldre järnålder fram till idag.

Det går bland annat att se genom att studera olika platser där människor har bott eller tidigare har bott, ägogränser, olika typer av mark och spår som gravfält, runstenar, brukningsvägar, diken, åkerholmar och odlingsrösen. Genom att se hur dessa spår hänger ihop geografiskt och hur de har använts i förhållande till varandra blir landskapets historia tydligare.

Röd stuga

Ekonomibyggnad i Husby, Markims socken.

Bebyggelsen består fortfarande främst av jordbruksbebyggelse, samlad i små grupper eller som enstaka gårdar. Gårdarna har ganska enkla bostadshus och praktiska ekonomibyggnader i trä. Bebyggelsen följer ett mönster som etablerades senast under 1200-talet, men troligen redan under 1000-talet.

De flesta bostadshusen är från 1900-talets första årtionden, medan ekonomibyggnaderna, med några få undantag, är från slutet av 1800-talet.

Gårdarna ligger på moränbackar, centralt i förhållande till åkermarken, som var den mest arbetskrävande marktypen att bruka. Ofta ligger bostadshuset i söder och ekonomibyggnaderna i norr.

Bebyggelsen är ofta fortfarande tydligt uppdelad efter funktion, med en avgränsad del för bostaden och en separat del för jordbrukets verksamhet och byggnader.

Högre upp i terrängen finns marker som länge har använts som betesmarker. Där kan man hitta spår av det biologiska kulturarvet, bland annat en i vissa fall artrik växtlighet som har anpassat sig till långvarig beteshävd.

Att tänka på

Stora delar av socknen är av riksintresse för kulturmiljövården.

Enligt miljöbalken 3 kap. 6 § ska riksintressen skyddas från påtaglig skada. Området kring Markims medeltida kyrka har sedan 1969 varit skyddat för att bevara landskapsbilden enligt § 19 i den tidigare naturvårdslagen. Det innebär att det finns ett förbud mot nybyggnation i området. Enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken ska detta beslut anses vara fattat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken (1998:808).

I biotopskyddsförordningen (7 kap. 11 §) finns förbud mot att ta bort småbiotoper i landskapet, till exempel öppna diken, alléer och åkerholmar.

Det starkaste kulturhistoriska värdet i Markim finns i den tydliga helheten, den agrara prägeln och de exceptionella förhistoriska lämningarna. Därför är det mycket viktigt att det småskaliga jordbruket med djurhållning (nöt och får) och odling (spannmål eller annan lågväxande gröda) så långt som möjligt uppmärksammas och gynnas.

För att det höga kulturhistoriska värdet, som bland annat bygger på den visuella upplevelsen av helheten, ska kunna bevaras på lång sikt måste eventuella avstyckningar (nya fastigheter), nya byggnader och tillbyggnader placeras och utformas med eftertanke och stor hänsyn till det befintliga bebyggelsemönstret och landskapsbilden (PBL 3 kap. 1 §).

I Markims socken är det särskilt viktigt att inte minska eller förstöra möjligheten att använda landskapets långvariga kvaliteter som en levande historiebok. Därför bör man vara mycket restriktiv med ny bebyggelse som inte har en direkt koppling till aktiv jordbruksdrift.

Äldre ekonomibyggnader är särskilt utsatta eftersom små jordbruk läggs ned och slås samman till större enheter. Därför bör dessa byggnader uppmärksammas särskilt. För att kunna förstå landskapet och helheten är det viktigt att ekonomibyggnaderna bevaras. När de används underhålls de ofta. Det är också viktigt att förstå deras funktion för att kunna förstå områdets historia. Därför bör en eventuell omvandling till bostäder behandlas med försiktighet.

När det gäller placering och utformning av byggnader och deras påverkan på kulturvärdena (enligt PBL 3 kap. 1 §) bör man i Markims socken i första hand bedöma om de gör det möjligt att fortsätta bedriva småskaligt jordbruk. Det gäller inte i första hand hästverksamhet som enbart är ett fritidsintresse.

Man bör också ta hänsyn till möjligheten att se och förstå landskapets strukturer, som har funnits under lång tid. Det gäller till exempel bebyggelselägen, vägnät, ägogränser (diken), olika markslag och småbiotoper (åkerholmar, odlingsrösen etcetera).

Det är särskilt viktigt att tänka på risken för att jordbrukslandskapet delas upp i mindre delar. Nya byggnader och andra anläggningar bör därför ha en skala som inte förstör möjligheten att förstå och ta del av kunskapen om områdets historia.

Topogrfisk-geografisk identifiering

Ekonomiska kartblad: (118 14), 118 15, (118 24), 118 25, (118 35).

Historisk identifiering

Markims socken ligger i den södra delen av Seminghundra härad i landskapet Uppland. Socknen ligger också centralt i det tidigmedeltida folklandet Attundaland.

Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen

Markims socken ligger i den nordvästra delen av Vallentuna kommun. Socknen är en av de fyra minsta i kommunen och har en relativt liten yta på 2 530,9 hektar.

Topografi och naturförhållanden

Berggrunden består till största delen av urbergarterna gnejs och granit. Berggrunden har många sprickor och förkastningar. Markim ligger i det mellansvenska sprickdalslandskapet, som kännetecknas av lerfyllda dalar och bergshöjder täckta av morän. Den största delen av jordlagren består av styv och kalkfattig glacial och postglacial lera. På högre platser finns både morän och berg i dagen.

Från den centrala delen av socknen, där marken är låg och breder ut sig kring kyrkan, går en dalgång mot sydväst. Dalgångens botten ligger cirka 10 meter över havet. I det område som senare blev Markims socken fanns under den tidiga järnåldern en skyddad havsvik. Området var attraktivt för jakt, fiske och boskapsskötsel och senare även för bosättning.

Markims socken har förhållandevis få sjöar och vattendrag. Vivelstasjön i söder och Ekebysjön i nordväst är de enda sjöarna. Det finns våtmarker i Dysjökärret i öster, strax sydost om Stora Lundby, och i Långkärret norr om Ekebysjön. Det finns också flera mindre våtmarker i skogsområdet i socknens sydöstra del.

Två pojkar som åker skridskor

Skridskoåkning på Vivelstasjöns is. Foto: Okänd ca 1960

Gränserna mot de omgivande socknarna följer tydligt höjdsträckningar i landskapet. Höjden över havet varierar från cirka 10 meter till enstaka höjder på 50 meter i socknens norra del.

Den gamla vintervägen går genom socknens centrala del och följer de lägre delarna av landskapet. Vägen går från sjön Sormen i södra delen av Vallentuna socken och fortsätter norrut förbi Husbyön, Stora Lundby och Vivelstasjön. Därefter går den genom den centrala delen av socknen, väster om kyrkan, och vidare norrut mellan Snåttsta och Örsta.

Kulturgeografiskt kan Markim räknas som slättbygd eftersom den största delen av marken har använts och fortfarande används som åkermark.

Ortnamn

Namnen på bebyggelse, platser och mark är typiska för Mälardalen, med undantag för själva sockennamnet.

Namnet Markim finns skriftligt belagt för första gången år 1287, då det skrevs Markem. År 1298 skrevs det Marchem. Sockennamnet är ett så kallat hem-namn och är troligen ett mycket gammalt namn på bygden.

Namn som slutar på –hem förekommer i Götalandskapen, men är mycket ovanliga i den här delen av landet. Betydelsen är ungefär densamma som det moderna ordet hem, men i en bredare betydelse. Den vanligaste tolkningen är att hem-namn är mycket gamla och att –hem betyder ”bebyggt eller bebott område” eller ”gård”.

Mark betyder ”gränsmark” eller ”skog”. Namnet Markim skulle därför kunna tolkas som ”bygden vid gränsmarken”. Namnet var troligen redan från början avsett för hela bygden, till skillnad från Orkesta, som var namnet på en gård.

I socknen finns många namn på bebyggelse och mark som är typiska för Mälardalen. Namn som slutar på –by (5 stycken) och –sta (3 stycken) är särskilt vanliga i Uppland och förekommer också ofta i socknen.

Det finns även namn som slutar på –inge, som Yvlinge, och –holm, som Ybelholm. Det finns också korta naturnamn som Vreta och Lena, där Lena betyder sluttning eller backe.

Namn som slutar på –sta och –inge anses kunna kopplas till bebyggelse som etablerades redan under äldre järnålder. Namn som slutar på –by förekommer ofta på platser där det finns gravfält med gravar som har daterats till yngre järnålder.

Namnen på de ursprungliga byarna och gårdarna är genomgående mycket gamla.

Förlederna i namnen Bergby, Ekeby, Lundby och Örsta beskriver naturförhållanden som har präglat platserna. Örsta betyder grus.

Namnet Husby har kopplats till skatteuppbörd till Kronan och till att en centralmakt växte fram under sen vikingatid. I de medeltida källorna framgår det dock att Kronan gjorde sig av med Husby redan under 1200-talet.

Husby-namn är särskilt vanliga i mälarbygderna i Sverige. De kan ha varit förvaltningsgårdar som tillhörde kungamakten.

Ordet vi- har kopplats till betydelsen ”helig plats” eller ”kultplats”. Viby i Markims socken ligger nära tydliga fornlämningar som Ljushögen och Kööhögen samt det höjdstråk där sockengränsen mot Orkesta går.

Bland de övriga och betydligt yngre namnen, främst på torp eller mindre gårdar som tillkommit senare, finns Ekstubben, Erikslund, Aspudden, Rybacken, Koja, Granhyddan, Bobacken, Sjöstugan, Sjöbacken, Komötet, Nydal, Kvickens, Karlsro och Marieberg.

Torp som har etablerats på eller nära en bys eller ensamgårds marker har ibland fått byns eller gårdens namn som förled, med tillägget –lund. Exempel på detta är Lenalund och Ybellund.

I den södra delen av socknen ligger Husbyön. Efterleden –ö är vanlig i hela Roslagen. Den visar att platser med sådana namn tidigare har varit omgivna av vatten eller våta områden och länge har uppfattats som platser omgivna av vatten.

Fornlämningsbild

Relativt få arkeologiska undersökningar har hittills gjorts i Markim, fram till 2008. Det beror på att det inte har skett någon omfattande exploatering i området.

De äldsta förhistoriska lämningarna som hittills har hittats i socknen har, utifrån deras läge och utseende, troligen tillkommit under bronsåldern. Under denna tid fanns goda möjligheter att ta sig fram på vatten. Det gick bland annat att segla västerut mot Mälaren, som då fortfarande var en havsvik.

I Markims socken finns en fornborg på Ekebys ägor i den nordvästra delen av socknen. Den ligger relativt högt och precis väster om den gamla vintervägen från Stockholm och vidare norrut.

Tio av de 24 gravfälten i Markim kan utifrån gravarnas utseende dateras till äldre järnålder. Knappt en kilometer norr om Viby finns ett stort gravfält med cirka 200 synliga gravar. Gravarnas utseende och gravfältets läge visar att det kan dateras till äldre järnålder.

På Yvlinge skog finns också ett stort gravfält från samma tid, med 95 synliga anläggningar. Det finns alltså tydliga tecken på omfattande bebyggelse i området från tiden kring Kristi födelse och framåt.

Bebyggelsen fanns dels i skogsområdet i norra delen av socknen, dels längs höjdryggen mellan Markim och Orkesta och även i trakten kring Lindholmen i Orkesta.

I Markim finns också flera stensträngar. De är rester av gamla stenhägnader som har övergivits och rasat samman. De stensträngar som finns kvar ligger framför allt i övergången mellan skog och öppen mark. De skiljer den stenrika moränmarken från dalgångarnas ler- och sandjordar.

I den västra delen av socknen finns stensträngar från Ekeby i norr till Stora Lundby i söder. Rester av gamla fägator finns bland annat vid Husby och Ekeby.

Nästan alla byar och gårdar i socknen hade tillgång till skog för att hämta ved, virke till gärdesgårdar och för betesmark. Därför var hägnader inte lika vanliga här som exempelvis i västra Vallentuna socken.

Den vanligaste typen av förhistorisk lämning i området är gravar. Många av dem ligger nära historiska bytomter och har ett enklare utseende, vilket visar att de kan dateras till yngre järnålder.

Gravarnas placering tyder, jämfört med gravfält med mer varierade och påkostade gravar, på att bebyggelsen senare flyttade ner i landskapet.

Bergby och Husby har flera gravfält. Det kan tyda på att dessa områden hade en stor befolkning och/eller att det fanns flera brukningsenheter där.

Vid Viby, Yvlinge och Saxta har gravar och gravfält odlats bort eller försvunnit på annat sätt.

År 1992 var sammanlagt omkring 1 000 gravar från järnåldern kända i Markim.

Det finns också flera runstenar i Markims socken. Runstenarna vid Snåttsta, som står längs den gamla vägen till kyrkan väster om byn, är kanske de mest kända.

På Snåttsta finns även en runhäll som sitter fast i marken. Den ligger på en väl synlig plats i den södra delen av bytomten. Den visar att Snåttsta var privatägt, troligen av en stormannafamilj, under 1000-talet.

Det finns också en tydlig koppling till Hillersjö i Ekerö kommun genom Inga, som lät berätta om sitt levnadsöde.

Befolkningen

Idag bor knappt 300 personer i socknen. Befolkningsmängden har varit ganska stabil under de senaste 20 åren.

År 1571 uppskattas socknen ha haft 205 invånare. Fram till år 1735 hade befolkningen nästan fördubblats. Då hörde 397 personer hemma i Markims socken. År 1780 hade Markim en förhållandevis stor befolkning på 437 personer. Därefter minskade antalet invånare under större delen av 1800-talet. Runt år 1900 var befolkningen återigen ungefär 450 personer.

De äldre lantmäterikartorna

Det finns ett stort och detaljerat kartmaterial över socknens byar (4 stycken) och ensamgårdar (7 stycken).

År 1637 kartlades 11 av socknens 15 brukningsenheter, det vill säga byar och ensamgårdar. Dessa finns redovisade i den geometriska jordeboken A9. Nästan alla byar och ensamgårdar har också genomgått storskifte. Åtta av dem gjorde det redan under 1760-talet.

Däremot har bara några enstaka byar, Husby, Lena, Lundby och Vreta, genomgått laga skifte. Det skedde på 1850-talet. Endast Klockargården har inte genomgått någon storskalig kartering under historisk tid.

Historik

Kamerala förhållanden (år 1637)

Under medeltiden mättes och värderades byars och gårdars skattekraft i öresland. Åtta öresland motsvarade ett markland. Det kan sägas motsvara skattekraften hos en normalstor gård.

Av de totalt 17 gårdar som kartlades år 1637 var nio skattehemman. Det betyder att de ägdes och brukades av självägande bönder. Den största gården var en ensamgård i Vreta. Den var taxerad till 20 öresland, vilket motsvarar 2½ markland.

Sex av de 17 gårdarna var ensamgårdar. Det fanns också fyra arrendegårdar som tillhörde frälset. Två av dem låg i Husby, en i Lena och en i Lundby. Det fanns generellt få frälsegårdar. De som fanns var oftast den eller de minsta gårdarna i byn. Det fanns ingen frälseägd ensamgård i Markim.

De kartlagda enheterna i socknen hade tillsammans ett hemmantal på 21½ markland. Det minsta hemmanet var ett frälsehemman i Lundby, som var taxerat till endast 3 öresland.

Endast tre av gårdarna hade ett örestal som var lägre än 8, vilket motsvarar en normalstor gård. Det var ensamgården och skattehemmanet Ybelholm, som hade 6 öresland, samt en av de tre skattegårdarna i Lundby, som hade 7 öresland.

Det fanns två kronohemman i socknen. Det största var en av de två gårdarna i Lena, som hade 13 öresland. Den andra var ensamgården Saxta, som hade 8 öresland.

Snåttsta by bestod av två hemman som tillhörde Danvikens hospital. Båda var skattlagda till 8 öresland. De hade tidigare tillhört Klara kloster.

Det fanns en skatteutjord till Saxta, en skatteutjord till Lena på 4 öresland och en utjord till Örsta på 2 ⅔ öresland.

Ybelholm, som kallades Ybelen, donerades som säteri. Det drogs senare tillbaka till kronan i samband med reduktionen i slutet av 1600-talet. En gård i Lena by hade också säterirättigheter under en period.

Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet, som trycktes år 1903, framgår att 11 av 27 gårdar tillhörde Danvikens hospital. Det fanns relativt många gårdar som tillhörde frälset, sammanlagt 10 ¼ mantal. Åtta mantal var självägda skattegårdar och knappt 2 mantal tillhörde kronan.

Kyrkan

Kyrkan ligger lågt och centralt i socknen och byggdes troligen redan på 1100-talet. Den ligger i den västra delen av Bergby ägor.

Kyrkans romanska karaktär är helt oförändrad. Den har ett lågt kor med absid som är sammanbyggt med långhuset. Kyrkan har också romanska valv.

Vid mitten av 1400-talet välvdes långhuset. Då byggdes också vapenhuset och sakristian till.

Den äldsta entrén, mellan vapenhuset och långhuset, är tydligt romansk. Den är smal och hög, har en rundbåge och är murad med fint huggna sandstensblock. Dörren har ett tidigmedeltida smide.

I vapenhuset finns målningar från 1400-talet. Inredningen är till största delen från 1700-talet.

Bild på Markims kyrka

Markims kyrka. Foto: Johan Olsson 1934.

Markanvändning och rumslig organisation

Bebygelse

Under historisk tid har det funnits sju byar och åtta ensamgårdar i socknen. Sett till antalet gårdar var Lundby och Lena störst, med fyra gårdar vardera. Husby hade tre gårdar. Ekeby, Snåttsta, Viby och Yvlinge hade två gårdar vardera.

Om man i stället ser till den uppskattade skattekraften, som under medeltiden mättes i örestal och markland, var Husby och Lundby de största byarna i socknen. Båda var värderade till sammanlagt 4 markland.

Näst störst var Viby, som var värderat till 3 ½ markland. Vreta var värderat till 2½ markland och Snåttsta till 2 markland.

Fem byar och ensamgårdar var värderade till 1 ½ markland. En av dem var Lena med sina fyra gårdar. Saxta och Yvlinge var värderade till 1 markland vardera. Ybelholms skattekraft motsvarade ⅔ markland. Prästgården var inte värderad.

Vy över åkrar och ängar sett från Vivelstaberget

Utsikt över Markimslätten från Vivelstaberget. Foto: Okänd ca 1940.

Det har funnits förhållandevis få torp i socknen. På Örsta och Vreta har det funnits enstaka torp. På Husby har det funnits tre eller fyra torp och på Lundby fanns sex.

Det har funnits väderkvarnar vid Lundby och Bergby. Väderkvarnen vid Bergby finns fortfarande kvar. Sågar har funnits vid Saxta och Vreta.

På Prästgårdens marker har det funnits fattighus och skola. Idag finns församlingshemmet och en fotbollsplan här. Intill och direkt söder om sockenvägen har det också funnits ett skolhus på Vivelsta ägor.

Under de första årtiondena av 1900-talet tillkom spridd bebyggelse i socknen. Den byggdes främst i anslutning till bebyggelse som redan fanns. Det gällde både vid enstaka bytomter, vid platser där det tidigare funnits torp och intill sockenvägen. Även längs Markimvägen tillkom villabebyggelse.

Åker

De flesta byar och ensamgårdar i Markims socken låg under historisk tid centralt i förhållande till två ungefär lika stora åkergärden, som ofta låg mitt emot varandra och var avskilda med hägnader.

Det berodde på att åkermarken länge brukades enligt ett rotationssystem som kallades tvåsäde eller halvträda. Det innebar att bara hälften av åkermarken såddes varje år. Det andra året låg marken i träda. Då användes den som betesmark av byns eller ensamgårdens kreatur. Djuren betade på dikesrenarna mellan tegarna, på åkerholmar och på återväxten. Samtidigt gödslade de marken.

Flera byar och ensamgårdar brukade sin åkermark tillsammans med grannarna i så kallade gärdeslag. Det var praktiskt eftersom det minskade behovet av byggmaterial, så kallat gärdselvirke, och det återkommande underhållet av gärdesgårdarna.

Många byar och ensamgårdar hade också, främst på grund av naturförhållandena, åkervretar som var avskilda med egna hägnader. I vissa fall användes en eller flera åkervretar för att jämna ut mängden utsäde och skörd från år till år. På så sätt kunde man få en jämn försörjning av spannmål varje år.

Åkermarkens storlek under historisk tid kan ses i det historiska kartmaterialet genom hur många tunnor utsäde som såddes varje år. I hela socknen användes sammanlagt drygt 330 tunnor utsäde per år. Husby hade den största åkerarealen och där såddes årligen cirka 55 tunnland.

Eftersom det inte finns några tegskifteskartor från socknen går det inte att säga säkert hur åkermarken var fördelad mellan gårdarna i byarna. Det går därför inte heller att veta om det fanns regelbunden eller oregelbunden ägoblandning eller särägoblock.

Byarna är dessutom ganska små och består oftast av två eller tre gårdar. Därför är det svårt att se på gårdarnas placering på bytomterna om gårdarna hade reglerats eller inte. Sådan information hade kunnat ge ledtrådar om hur ägandet av åkermarken var fördelat och om det hade förekommit medeltida solskifte, bolskifte eller hammarskifte, eller om ägoblandningen varit oregelbunden.

Vid sekelskiftet 1900 fanns knappt 1 038 hektar åker och annan odlad jord i socknen. Det motsvarade mer än 40 procent av den totala arealen. Det var klart den största andelen åkermark i kommunen, där genomsnittet låg på knappt 30 procent.

Bild på en bonde och en ko

Viktor Holm, lantbrevbärare och kyrkovaktmästare, på Markimslätten. Foto: Okänd ca 1940.

Äng

Varje by och ensamgård har haft tillgång till ängsmark. Den låg främst i det stora, låglänta landskapet runt kyrkan, centralt i socknen.

Ängsmarkens storlek, eller snarare hur mycket hö den gav, kan bland annat ses i det detaljerade historiska kartmaterialet. Där finns uppgifter om hur många lass hö som varje år skördades från varje by och ensamgård som kartlades. De största ängsmarkerna fanns centralt i socknen, men också på Husbyön.

I hela socknen gav ängsmarkerna mer än 1 100 lass hö per år. Flera gårdar i socknen hade rätt att ta hö på Öhn. Där skördades under 1630-talet 203 lass hö per år. Dessa lass ingår i de uppgifter som redovisas nedan för respektive by och ensamgård.

Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet 1900 framgår att det då fortfarande fanns 37,7 hektar naturlig äng i socknen. Den fanns främst på Husby ägor och största delen fanns troligen vid Husbyön.

Utmark och hagar

Alla byar och gårdar utom Prästgården hade tillgång till skog. Den norra delen av socknen ligger relativt högt och har under historisk tid använts som betesmark och skog. Det finns också ett skogsområde i väster, väster om Lundby, och ett skogsområde i sydost, vid gränsen mellan Markim, Orkesta och Vallentuna socknar.

Det gröna kulturarvet

Alléer, parker och trädgårdar

Eftersom det inte har funnits några sätesgårdar eller herrgårdar i Markims socken finns det inga stora parker med alléer. Däremot har det funnits många trädgårdar vid byar och gårdar. Vid sekelskiftet nämns särskilt trädgårdar vid Lundby, Vreta, Viby, Vivelsta och Örsta. Det finns också enstaka alléer längs infarter till både byar och gårdar. Vid Lundby gård finns det belägg för en trädgård med dammar.

Ängs- och hagmarksinventeringen från slutet av 1980-talet

I Markims socken inventerades sammanlagt sju betesmarker. Flera av dem var då botaniskt intressanta.

Den botaniskt finaste hagmarken i hela socknen låg i slutet av 1980-talet strax norr om Viby och strax norr om Ljushögen (RAÄ 91), nära gränsen mot Vaxtuna i Orkesta socken. Hagen genomkorsas av den så kallade Vasavägen, som är en hålväg, och var bara 2 hektar stor.

Vid inventeringen var hagen bevuxen med enbuskar. Fältskiktet dominerades av rödvenhed som övergick i stagghed. Exempel på växter som fanns där var ormrot, ljung, fältgentiana, krypvide, timjan, ögontröst, ängsskallra, kattfot, slåtterfibbla, ängsvädd, stagg, darrgräs, olika arter av starr samt jungfru Marie nycklar. Vid inventeringen betades hagen av ungnöt och hävden var måttlig.

En annan fin hagmark var den stora betesmarken väster om Snåttsta. Den sträcker sig från Vreta i söder till Ekeby i norr. Hagen är 20 hektar stor och till stora delar öppen. Ungefär 12 hektar hade tidigare brukats som åker eller varit gödslad.

De botaniskt mest intressanta delarna ligger i södra och norra delen. Vid inventeringen dominerade hedvegetation i fältskiktet. Bland träden fanns bland annat apel, asp, ek och rönn.

I fältskiktet hittades darrgräs, rödklint, knägräs, vanlig ögontröst, brudbröd, gökärt, prästkrage, jungfrulin, ormrot, gullviva, ängsskallra, timjan, skogsklöver och betad ljung samt grönvit nattviol. Hagen var till största delen välhävdad. Den nordligaste delen var dock obetad vid inventeringen.

Vid Marieberg, Vivelsta och söder om Bergby fanns också betesmarker som bedömdes ha vissa botaniska värden.

Den uppföljande inventeringen som gjordes åren 2002–2004 redovisar tio olika marker i socknen. Tillsammans omfattade de knappt 50 hektar. Mer information om inventeringen finns på Jordbruksverkets hemsida Länk till annan webbplats., i databasen TUVA.

Idag får åtta olika brukare miljöstöd för att sköta betesmarker i socknen. Arealen är sammanlagt knappt 90 hektar. Av detta är 43 % marker med särskilda natur- och/eller kulturvärden. Det bedrivs ingen ekologisk odling i socknen.

Betesdjur

År 1820 fanns det 210 nötkreatur i socknen. År 1919 hade antalet ökat till mer än det dubbla, drygt 460. År 2007 fanns det, enligt uppgifter från stödansökningsstatistik, knappt 600 nötkreatur i socknen. Markim är den enda socknen i kommunen där antalet nötkreatur inte har minskat under den senaste tiden.

Stora Lundby i den sydvästra delen av socknen är den enda gården i socknen där det fortfarande bedrivs mjölkproduktion. Gården är en av kommunens största mjölkgårdar. Mjölkproduktionen vid Snåttsta gård lades ner i början av 2008.

Det finns två djurhållare med får i socknen. Tillsammans har de cirka 75 tackor. Det finns också flera djurhållare med hästar i socknen, bland annat på Husbyön och Örsta.

Utvalt för dig