Vallentuna kommunVallentuna kommun

Innehåll på sidan

Fördjupad information om Össeby socken

Bild på en gammal kyrka

Össeby kyrkoruin.

Karaktären

Össeby var en liten men självständig socken fram till år 1838, då sockenkyrkan brann ner. Socknen hade få gårdar och små byar. De flesta gårdarna låg för sig själva.

Med tiden blev det allt vanligare med säterier i socknens ytterområden. Vid sekelskiftet 1900 fanns det fortfarande fyra gårdar med säterirättigheter.

Össeby var länge den östligaste delen av Vallentuna härad, vilket också förklarar socknens namn. Närheten till Garnsviken och Långhundraleden, liksom till det som senare blev Angarnssjön och Angarnssjöängen, har haft stor betydelse för behovet av försvarsanläggningar och för möjligheterna till försörjning, handel och bebyggelse.

Össeby har flera likheter med grannsocknen Angarn i väster. Långhundraleden följer socknens östra gräns, och i den norra delen av det gamla Össeby socken har vägar och transporter länge haft stor betydelse.

Idag är E18 stora trafikplats på Karbys ägor ett tydligt inslag i landskapet. Den förbinder gamla Norrtäljevägen med E18. Stora Karby har länge varit en viktig knutpunkt för transporter. Här har det tidigare funnits både gästgiveri och krog.

Bild på en motorväg

E18 vid Brottby trafikplats norrut. Foto: Gun Hillbo 2000

Förutom gårdarna Svista, Sjöberg, Hacksta och Brottby, som har stora och ståndsmässigt utformade byggnader, består bebyggelsen i socknen främst av gårdar som ligger för sig själva och små byar. Byggnaderna har framför allt utformats utifrån lantbrukets behov, vilket ger området en traditionell lantlig prägel. Det har också funnits relativt många arbetarbostäder intill flera av socknens gårdar.

Idag finns det inga produktionsplatser för nötkreatur eller får kvar i socknen. Däremot finns det förhållandevis många hästar.

Att tänka på

Den norra delen av Össeby socken ingår i ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården, K 77. Enligt miljöbalken, 3 kap. 6 §, ska områden av riksintresse skyddas från påtaglig skada.

Under historisk tid har endast Brottby, Stora Karby och Kjörlinge varit byar. Övrig bebyggelse i det gamla socknet har bestått av gårdar som legat för sig själva, så kallade ensamgårdar. Brottby, där Prästgården ingick, var den största byn. Under medeltiden värderades byns skattekraft till motsvarande tre gårdar. Marken ägdes på olika sätt.

Enligt biotopskyddsförordningen i miljöbalkens 7 kap. 11 § är det förbjudet att ta bort småbiotoper i landskapet, till exempel öppna diken, alléer och åkerholmar. Fram till Brottby leder en av kommunens finaste alléer, som är skyddad enligt Natura 2000.

I socknen har det funnits flera betesmarker med växter som gynnas av bete. Under århundraden har dessa marker betats av kor, får och hästar. Eftersom det idag inte längre finns några gårdar med kor och får kvar i socknen finns det en risk att dessa växter minskar när markerna växer igen.

Hästar kan göra stor nytta som betesdjur, om de får möjlighet att beta på rätt platser. Ofta betar de dock på gammal åkermark i stället för på de marker där de betesgynnade växterna finns eller har funnits.

Topografisk-geografisk identifering

Ekonomiska kartblad: (108 97), 118 07, 118 17.

Historisk identifiering

Össeby gamla socken ligger längst österut i Vallentuna härad i Uppland.

Lägesbeskrivning och geografisk omfattning av socknen

Össeby gamla socken ligger i den sydöstra delen av Vallentuna härad. Garnsviken utgör en naturlig gräns mot Långhundra härad och det gamla Garns socken i öster.

Össeby och Garns socknar slogs ihop år 1838, då Össeby blev en del av Garn. Den sammanslagna socknen utgör den största delen av östra Vallentuna kommun. Össeby gamla socken omfattar totalt 2 296,2 hektar.

Topografi och naturförhållanden

Berggrunden består till största delen av urbergarterna gnejs och granit. Den har sprickor och förkastningar.

Össeby ligger i ett landskap som kännetecknas av sprickdalar. Dalarna är fyllda med lera och omges av bergshöjder som täcks av morän.

Den största delen av jordlagren består av styv, kalkfattig lera som bildats under och efter istiden. På högre mark finns även morän och berg som går i dagen, det vill säga berg som inte täcks av jord.

Karta som visa olika jordarter

Jordartskarta över Össeby socken.

Det område som tidigare utgjorde Össeby socken ligger lågt i norr och högre i söder. I söder finns några enstaka höjder som når strax över 70 meter över havet. På vissa platser är terrängen brant, särskilt vid Garnsviken.

Karta som visar höjdnivåförhållanden

Karta över höjdförhållanden i Össeby socken.

Förutom Garnsviken finns det få sjöar och vattendrag i socknen. Den enda sjön är Långsjön, en sprickdalssjö längst i söder. Sjön ligger vid gränsen mellan Söderbys ägor och Stora Stavas ägor i Österåkers kommun. En liten del av Issjön i Angarns socken gränsar också till Väsby.

Det finns även få våtmarker i området. Hacksta har en mindre del av Angarnssjöängen inom sina ägor, och i södra delen av socknen finns några få våtmarksområden på Söderbys ägor.

Landskapet i det gamla Össeby socken kan beskrivas som en övergång mellan olika typer av landskap. I söder finns höga, skogklädda höjder, medan den norra delen främst består av dalgångar.

Bebyggelsen har vuxit fram på två huvudsakliga platser. I norr ligger den nära det som idag är Angarnssjöängens strand och längs Garnsviken, som är en del av Långhundraledens huvudfåra. I söder har bebyggelsen vuxit fram kring ett relativt lågt liggande område i mitten av socknen.

Ortnamn

Össeby nämns för första gången år 1303, då under namnet Østby, som betyder ”den östra byn”. Namnet kommer troligen av att socknen ligger längst österut i Vallentuna härad.

I socknen finns många namn på gårdar, byar och marker som är typiska för Mälardalen. Sex historiska gårdar och byar har namn som slutar på –by, två slutar på –sta och två på –inge. Namn som slutar på –sta och –inge kan kopplas till bebyggelse som etablerades redan under äldre järnålder. Namn som slutar på –by förekommer ofta vid bebyggelse där det finns gravfält med gravar från den senare delen av järnåldern. Flera ortnamn börjar med ord som anger väderstreck, vilket är ganska ovanligt i resten av kommunen.

De flesta torpen i socknen har namn med koppling till naturen, till exempel Skogstorp, Kullen, Sandlöt och Hagaberg. Det finns också exempel på torp som fått namn efter torparens yrkeskunskaper, som Timmermanstorpet på Hacksta. Andra torpnamn är Wändan och Sången.

Bland de övriga och yngre namnen finns Mariehäll, Lovisehem, Solbacka, Skogshill och Fridsborg. Dessa namn har antingen personnamn som första del eller ord som förknippas med vila och lugn.

Fornlämningsbild

I både Össeby och Garns socknar finns sammanlagt cirka 2 350 kända fornlämningar. I de två socknarna, som senare slogs ihop, finns 73 gravfält. Knappt 40 av dem ligger i det gamla Össeby socken.

I Össeby gamla socken finns två kända fornborgar. Den ena är stor och ligger längst i sydost. Den tros ha använts som utsiktsplats och försvarsanläggning. Den andra är mindre och ligger vid den norra kanten av det södra bebyggelseområdet, som ligger relativt lågt. Den kan ha fungerat som en tillflyktsplats vid fara.

Däremot finns det nästan inga kända fornlämningar i de högre delarna av socknen, i söder och i mitten. Det kan finnas lämningar från stenåldern som ännu inte har upptäckts.

I norr, på höjden söder om Angarnssjöängen och den gamla huvudfåran av Långhundraleden, finns många gravfält från järnåldern. Särskilt många finns på Hackstas ägor.

I det gamla Össeby socken finns också fyra kända runristningar. Två ligger i den norra delen, vid kyrkoruinen, och två i den södra delen: en på Vikingabacken och en strax nordost om Söderby gård.

På Svistas ägor, nära gårdens nuvarande läge, finns två områden med omfattande lämningar efter äldre bebyggelse. Socknens enda kända stensträng ligger söder om Karby, mellan gamla Norrtäljevägen och E18.

Runsten

Runsten U184 vid Össeby kyrkoruin. Foto: Yngve Sjögren 1992.

Söder om Körlinge finns en lång hålväg och vägbank som också har använts för resor med häst och vagn.

De äldre lantmäterikartorna

Av de elva brukningsenheterna i Össeby socken, varav tre var byar och åtta ensamgårdar, kartlades sju redan år 1636. Granby och Hacksta kartlades först år 1688.

Den äldsta kända storskaliga kartan över Söderbys ägor är från år 1777. Det finns ingen känd historisk storskalig karta över Söböringe, som numera kallas Sjöberg.

Fem brukningsenheter kartlades i samband med storskifte: Brottby, Granby, Körlinge, Sunnersta och Väsby. Enskiftet fick relativt stort genomslag i socknen. Både Brottby och Körlinge kartlades i samband med enskifte i början av 1800-talet. Granby är den enda brukningsenheten i socknen som genomgått laga skifte.

Det finns också en sockenkarta över den sammanslagna socknen Össeby-Garn från år 1840.

En gammal sockenkarta

Del av sockenkartan över Össeby från 1840.

Historik

Kamerala förhållanden

Under medeltiden beräknades byars och gårdars skattekraft i så kallade öresland. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket ungefär motsvarade skattekraften för en normalstor gård.

Av de tio gårdar som kartlades år 1636 var fyra självägda, så kallade skattehemman. Den största av dessa var en gård i Stora Karby, som värderades till 14 ⅓ öresland. Fyra av de kartlagda brukningsenheterna var ensamgårdar, medan de övriga sex låg i små byar.

De fyra brukningsenheter som inte kartlades på 1630-talet var alla ensamgårdar. De ägdes sannolikt av adeln vid den tiden och blev därför inte kartlagda.

På 1630-talet var ägandet av marken i socknen ganska jämnt fördelat mellan olika ägare. Förutom de fyra självägda gårdarna fanns det tre eller fyra gårdar som ägdes av kronan, det vill säga staten, och möjligen fem gårdar som ägdes av adeln.

Adelns markägande var främst koncentrerat till socknens sydöstra och nordvästra delar. Kronans gårdar låg framför allt i nordost. Självägda gårdar fanns både i norr och i väster. Hur gårdarna ägdes och beskattades har dock förändrats över tid.

Brottby var socknens största by, om Prästgården räknas in, med sammanlagt tre markland. Stora Karby var näst störst med drygt 2,6 markland. Körlinge by värderades till 2 ½ markland. Den minsta gården i socknen var den självägda ensamgården Väsby, som värderades till ¼ markland.

Gårdarnas skattekraft var inte särskilt låg. Däremot fanns det relativt få gårdar i socknen. Det kan ha varit en anledning till att Össeby införlivades med grannsocknen Garn efter att kyrkan brann år 1838.

Av beskrivningen till den häradsekonomiska kartan från omkring år 1900 framgår att det då fanns fyra säterier i socknen: Brottby, Hacksta, Svista och Sjöberg. Alla dessa hade dock tillkommit i senare tid. Av dem var det bara Sjöberg som ägdes av adeln och räknades som frälse.

Vid den här tiden fanns det sammanlagt tio självägda gårdar, fem frälsegårdar, det vill säga gårdar som ägdes av adeln, och en gård som ägdes av kronan: Prästgården. Väsby var fortfarande socknens minsta gård.

Kyrkoruinen

De medeltida sockenkyrkorna i Össeby och Garn låg på varsin sida om den viktiga Långhundraleden fram till år 1838.

Össeby kyrka övergavs efter en brand i samband med att socknarna slogs ihop. Redan före branden var delar av kyrkan i dåligt skick, bland annat vapenhuset i trä från 1500-talet. Ruinen efter Össeby kyrka ligger på Brottbys ägor.

Kyrkan invigdes troligen i slutet av 1300-talet, men redan på 1200-talet fanns en äldre kyrka på platsen som nämns i medeltida källor.

Kyrkans altaruppsats och predikstol från år 1675 finns numera i Eksta på Gotland. I slutet av 1960-talet togs ett privat initiativ för att bevara och restaurera kyrkoruinen.

Gammal kyrka

Össeby kyrkoruin. Foto: Vallentuna kulturförvaltning 2005.

Markanvändning och rumslig organisation

Bebygelse

Historiskt sett har det funnits tre byar och åtta ensamgårdar i socknen. Varje by bestod av endast två gårdar. Stora Karby och Körlinge hade den högsta beräknade skattekraften.

Under senare tid har det funnits relativt många säterier i socknen. Vid sekelskiftet 1900 fanns det fortfarande fyra: Brottby, Hacksta, Svista och Sjöberg. För att få behålla sina frälseprivilegier behövde säterierna ha ståndsmässiga byggnader.

Bild på ett vitt hus

Brottby gård. Foto: Zackeus Carlsson ca 1900.

De flesta gårdarna och byarna i socknen har haft ett eller flera torp.

På Hackstas ägor har det funnits sammanlagt fem torp. De var Timmermanstorpet, som senare fick namnet Stortorpet, Sången och Kullen. Senare tillkom även Nytorpet och ett dragontorp.

På Stora Karbys ägor fanns två torp, Nyhagen och Skogstorp. Till Sunnersta hörde torpen Hagaberg och Olunda. På Granbys ägor låg Halmstatorpet och Wändan. På Prästgårdens ägor fanns ett prästtorp.

På Körlinges ägor har det funnits flera torp, bland annat ett båtsmanstorp.

I södra delen av socknen fanns flera torp på Väsbys ägor: Nybygget, Björkhagen, Bergdal och Rosendal. Längst i söder, på Söderbys ägor, låg torpet Långbron.

På Svistas ägor i öster fanns ett dragontorp samt torpen Flattsta, Hagalund, Sjöhagen och Norrtorp.

På Hackstas och Körlinges ägor har det även funnits enstaka backstugor. På Stora Karby, Prästgården, Körlinge, Väsby och Brottby har det funnits arbetarbostäder.

I Brottby har det funnits poststation, mejeri och väderkvarn. Väderkvarnen finns fortfarande kvar strax norr om Kvarnstugan, öster om E18. Det har även funnits väderkvarnar på Hackstas och Sunnerstas ägor i den norra delen av socknen.

På Sjöbergs ägor har det funnits ett skolhus.

Bild på en vit stuga

Sjöbergs skola i Össeby-Garn sommaren 1912. Foto: Okänd.

Längs Garnsvikens stränder byggdes det tidigt enstaka hus för fritidsändamål. Exempel på sådana byggnader är 4 Haga på Sjöbergs ägor och Sjöbacken på Svistas ägor.

Vid mitten av 1900-talet fanns ett cementgjuteri på Sjöbergs ägor, strax söder om Vikingabacken. Läget gjorde det enkelt att transportera material och varor via vattnet.

På Stora Karbys och Sunnerstas ägor har bebyggelsen förändrats mycket under senare tid. Norr om Norrtäljevägen har ett mindre samhälle vuxit fram, främst med bostäder men också med viss service, som livsmedelsaffär, skola och biblioteksfilial.

Söder om Norrtäljevägen ligger ett av kommunens relativt få industriområden.

Bild på en parkering med hus i bakgrunden

ICA Brottbyhallen med Karby bibliotek och Karby Grillen vid Karby torg. Foto: Gun Hillbo 2000.

Åker

Åkermarken i området, liksom i hela Mälardalen, brukades historiskt – troligen sedan medeltiden – enligt ett system som kallades tvåsäde eller halvträda. Det innebar att bara hälften av åkermarken i varje by eller på varje ensamgård odlades varje år. Den andra hälften låg i träda, vilket innebar att den inte odlades. Där fick boskapen beta på det som växte upp igen, längs dikena och på små höjder i åkermarken, så kallade åkerholmar.

I tvåsädesystemet delades åkermarken praktiskt in i två ungefär lika stora områden, så kallade gärden. Stängslen runt dessa områden drogs oftast från byns eller gårdens tomt. På så sätt kunde boskapen enkelt släppas ut på det ena eller det andra gärdet. På grund av landskapets naturförhållanden låg en bys eller ensamgårds åkermark ofta utspridd på flera platser i stället för samlad på ett ställe. Därför var det lämpligt att stängsla in mindre åkerområden, så kallade åkervretar, separat. Dessa ingick ändå i tvåsädesystemet och odlades samtidigt som det ena eller det andra gärdet. Före mitten av 1800-talet var det vanligt att flera grannbyar samarbetade om åkerbruket och brukade marken gemensamt i så kallade gärdeslag.

Av de gårdar som har studerats närmare brukade Brottby, Körlinge och Stora Karby mest åkermark. Före införandet av konstgödsel och växelbruk odlade var och en av dessa gårdar omkring 25 tunnland per år. Väsby, som var den minsta gården, brukade 11 tunnland åker om året. Det var något mer än Prästgården, som brukade endast 8 tunnland årligen. Hacksta var troligen den gård i socknen som historiskt var mest beroende av spannmålsodling. Samarbete mellan byar och ensamgårdar kring åkerbruket var inte särskilt vanligt i socknen.

Enligt beskrivningen till det häradsekonomiska kartverket fanns det vid sekelskiftet drygt 670 hektar åker och annan odlad mark i socknen. Stora Karby, Svista och Väsby hade då vardera mer än 80 hektar åkermark.

Äng

Alla byar och ensamgårdar hade tillgång till ängsmark. Under senare delen av 1800-talet odlades de flesta ängarna upp eller gjordes om till betesmark. De största och mest bördiga ängarna låg i de lägsta delarna av landskapet. Väsbys något ovanliga form på ägorna kan troligen förklaras av behovet av att ha tillgång till ängsmark.

Hur mycket hö en äng gav mättes i antal lass hö. Vikten på ett lass har varierat över tid, men har varit omkring 200 kilo. Av de gårdar och andra brukningsenheter som har studerats närmare hade Stora Karby tillgång till mest ängsmark. Där kunde man varje år skörda knappt 100 lass hö.

Bild på en åker med två hus i bakgrunden

Brottby gård norrifrån. På fältet nedanför gården höhässjor. Foto: Zackeus Carlsson ca 1900.

Vid år 1900 fanns det fortfarande 18,4 hektar naturlig ängsmark kvar i socknen. En tredjedel av denna mark låg på Sjöbergs ägor, mellan gården och Garnsvikens strand.

Utmark och hagar

Varje by och ensamgård hade utmark. Under lång tid användes den främst som betesmark för gårdarnas boskap. Utmarken låg i socknens mellersta och södra delar, där marken är som högst.

Övrigt

Det har bedrivits fiske både i Angarnsjön och i Garnsviken.

Det gröna kulturarvet

Alléer

Fram till Brottby gård går en allé med gamla, grova askar. Allén ingår i Natura 2000.

Parker och trädgårdar

Stora Karby, Brottby, Svista, Sunnersta och Hacksta har haft ganska stora trädgårdar. Däremot känner man inte till någon anlagd park i socknen.

Ängs- och hagmarksinventeringen i slutet av 1980-talet

I slutet av 1980-talet inventerades flera betesmarker med intressant växtlighet vid Storgården i Väsby, Hacksta och Svista–Körlinge.

Vid Väsby fanns en hage med björk och en i närheten av gården. Den dominerades av så kallad rödvensäng, en typ av ängsmark. Där växte också bland annat nypon, rönn, gran, asp, tall, måbär och hassel. Markens växtlighet var relativt artrik och innehöll brudbröd, ängsvädd, ängsskallra, kattfot, prästkrage, bockrot, jungfrulin och skogsklöver. När inventeringen gjordes i slutet av 1980-talet var den nordöstra delen av hagen välskött genom bete och annan hävd.

Sydost om Svista gård fanns en betesmark med få växtarter. Den betades av hästar och hölls välskött. Där växte främst tall, med mindre inslag av en. Det fanns också enstaka granar, rönnar, häggar, nyponbuskar, fågelbärsträd och björkar. Bland växterna närmast marken hittades enstaka backnejlikor och ett exemplar av slåtterfibbla. Vanligare arter var skogsklöver, ängsvädd, gullviva, bockrot, prästkrage, gökärt, brudbröd och rödklint.

Söder om Körlinge fanns ytterligare en välskött hagmark. Där växte björk och en glest bland buskar och träd. Det fanns också enstaka tallar, granar och hartsrosor. Bland växterna närmast marken fanns brudbröd, gökärt, skogsklöver, bockrot, prästkrage, jungfrulin, ängsvädd och timjan.

Även betesmarkerna vid Sjöberg, Karby, Skepparbacken på Svistas ägor och Söderby bedömdes ha botaniska värden, det vill säga värden kopplade till växtligheten.

Inventeringen 2002–2004

Under åren 2002–2004 gjordes en uppföljande inventering av ängs- och betesmarker. I hela Össeby-Garns socken inventerades då 40 betesmarker med en sammanlagd areal på 158,6 hektar.

Mer information finns på Jordbruksverkets webbplats Länk till annan webbplats., där det går att söka i databasen TUVA.

I dag får fyra markägare miljöstöd för att sköta sammanlagt 25 hektar betesmark i socknen. Ingen av markerna får den högre ersättningsnivån, som kräver särskilda natur- eller kulturvärden.

Vid Väsby finns mark som odlas ekologiskt.

Betesdjur

År 1820 fanns det 530 nötkreatur i Össeby och Garns socknar. Hundra år senare hade antalet ökat till 1 055 djur. I dag finns det inga gårdar med produktion av kor eller får i socknen. Däremot finns det förhållandevis många hästar.

Utvalt för dig