Möt Monica på Bällstabergsskolan
Höstterminen 2026 firar Monica 23 år på Bällstabergsskolan. Största delen av sin tid på skolan har Monicas uppdrag varit att stötta elever med svårigheter av olika slag, och framför allt elever på högstadiet. Men vet du hur hennes resa här på skolan började? Och hur hennes uppdrag växt fram till vad det är idag?
Bällstabergsskolan är en F–9 skola i södra Vallentuna med cirka 400 elever. Skolan startade år 2002 och sedan 2003 har Monica arbetat på skolan.
Berätta om din resa här på Bällstabergsskolan – hur började allt?
– Jag hade arbetat som städare inom Vallentuna kommun i några år när jag fick veta att Bällstabergsskolan sökte en husvärd. Som husvärd tar man hand om lunchen och städningen, och på den tiden hade man en husvärd på varje enhet. Jag sökte och fick jobbet. Nästan direkt fick jag även ett mentorskap i en årskurs 7a.
– Några månader in i min anställning blev en av våra dåvarande idrottslärare långtidssjukskriven. Jag hade vid flera tillfällen vikarierat som idrottslärare så jag räckte upp handen och erbjöd mig att ta hand om idrottsundervisningen. Så blev det. Jag arbetade som idrottslärare i många år och fick till och med en fast tjänst innan kravet om behörighet fanns. Fram till läsåret 2010/2011 hade jag idrott i hela F-9. Samma år fick jag även ansvar för att ge särskilt stöd till en flicka med Downs syndrom som gick i årskurs 1. Hon var min första särskilda elev. Jag lärde henne läsa och var med i hennes klass när jag inte ansvarade för idrotten. Det var fantastiskt roligt.
– Hösten 2011, då kraven på behörighet krävdes för att sätta betyg, slutade mitt uppdrag som idrottslärare. Min dåvarande chef frågade mig då: "Vad vill du göra för att vi ska få behålla dig här på Bällstabergsskolan?" "Jag skulle vilja ansvara för 8-9an", sa jag. Det var en grupp om sex elever som inte fungerade i sina vanliga klasser. Så fina elever, men med svårigheter av olika slag som gjorde det svårt att vara med i den ordinarie undervisningen. Och jag fick som jag ville. Det var ett av mina bästa år på Bällstabergsskolan.
– Från att vara sex elever som inte trodde på sig själva, så växte de här elevernas självförtroende bit för bit. Vi blev som en liten familj. Vi hade tillgång till ett eget rum där vi kunde arbeta tillsammans. Behöriga lärare kom in och gav material och undervisade till viss del, sen fanns jag där för att stötta, både i skolarbetet och genom socialt stöd. Det slutade med att alla sex elever gick vidare till gymnasiet. Jag kände att jag kunde göra skillnad för eleverna, och att jag hade hittat ett område som jag verkligen ville arbeta vidare med.
Berätta om ditt uppdrag idag!
– Sedan 2011 har mitt uppdrag varit att ge extra stöd till Bällstabergsskolans högstadieelever, men formen för stödet har förändrats över åren.
– Tidigare hade vi egna särskilda undervisningsgrupper, men när dessa grupper försvann så blev min roll att i stället stötta elever i sina befintliga klasser. Ibland fick de hjälp i klassrummet, ibland arbetade vi tillsammans utanför klassrummet. Utifrån mitt engagemang i frågan, och vartefter jag märkte vad som fungerade och inte har arbetssättet hela tiden vidareutvecklats. I mitt uppdrag idag arbetar jag närmast speciallärarna här på högstadiet, vilket även innebär ett nära samarbete med ämneslärarna. I början var mitt fokus framför allt sociala svårigheter och att få eleverna att vilja lära sig saker. Nu handlar det mer om hur jag på bästa sätt kan lära dem saker.
– Sedan höstterminen 2025 har vi en studio för högstadiet, där jag är tillgänglig stora delar av dagen för alla högstadieelever. Det kan både handla om studiestöd och socialt stöd. Studion är riktad till olika klasser vid olika tider på dagen. Hit kommer elever frivilligt för att få extra stöd i arbetet eller för att få arbeta enskilt eller i en mindre grupp. Är det ledigt eller inte så många som kommer in, så kan man få komma även om tiden egentligen är till för en annan klass i första hand.
– Läsåret 2025/2026 arbetar jag även som stöd till åk. 6 i svenska och matte. Vanligtvis tar jag med en liten grupp elever från klassen som jag arbetar med i ett grupprum. Jag arbetar likadant på högstadiet då jag inte sitter i studion. Det kan exempelvis vara elever som har åtgärdsprogram och behöver enskilt stöd. Jag är även bokningsbar för elever i behov av exempelvis provstöd. Då kan en liten grupp elever få möjlighet att göra prov i ett eget rum. Ibland har vi elever som har behov av muntliga prov och då kan jag också vara behjälplig.
– I alla år har jag även haft ett mentorskap för vissa elever, det uppskattar jag mycket.
– I mitt uppdrag jobbar jag nära eleverna, deras föräldrar men även andra instanser inom kommunen, som vår socialförvaltning och det skolsociala teamet. Jag har mycket dialog med eleverna, både om skolan och det som händer runtomkring skolan.
– Jag har, tack vare den ledning jag har och har haft genom åren, kunnat påverka mitt uppdrag mycket. Både utifrån det jag sett och den erfarenhet jag byggt upp. Jag får inte alltid som jag vill, men jag känner alltid att jag har blivit hörd. Jag uppskattar att jag har och alltid har haft en ledning som möter mig på ett bra sätt.
Du har alltid velat arbeta på högstadiet, hur kommer det sig?
– Jag tycker om att det är utmanande. Samtidigt upplever jag att man kan prata med högstadieeleverna på ett annat sätt än man kan med yngre barn. Äldre elever har en förmåga att kunna se saker ur olika perspektiv. Sen får man ett tydligt kvitto på om högstadieeleverna tycker att man är en bra vuxen – om man har deras förtroende. Kvittot jag får är att de vill jobba tillsammans med mig. Att de vill komma till studion. Jag ansvar även för lovskolan på högstadiet. När eleverna kommer till lovskolan för att de tycker att det är bra att jobba med mig – eller till och med roligt ibland, då har jag lyckats. Det är mycket runtomkring alla elever och särskilt den gruppen jag väljer att fokusera på. Utmaningarna ser generellt lite annorlunda ut på högstadiet jämfört med hos yngre barn.
Finns det några minnen som påmint dig om vilket meningsfullt arbete du har?
– Att se de elever som har haft det allra svårast få lyckas, det är fantastiskt. Att vara med på en skolavslutning när en elev har gått vidare till det den vill, mot alla odds och få känna den glädjen tillsammans. Eller när jag har varit delaktig i att ha lyckats rädda någon från att råka illa ut eller hamna riktigt snett. Det är stunder då jag blir påmind om vilket meningsfullt arbete jag har.
Reportaget publicerades maj 2026.
