Ett kulturhistoriskt perspektiv
Vallentuna kommun är till ytan förhållandevis stor, med sina 360 kvadratkilometer, ungefär dubbelt så stor som Stockholms stad. Inom detta område ryms en mångfald av landskapstyper, bygder och kulturlämningar som tillsammans gör kommunen unik.
De naturgivna förutsättningarna utgörs av ett typiskt sprickdalslandskap: i väster breder slättbygden ut sig, i mitten finns dalgångsbygderna och i öster högt belägna skogsbygder. Här finns spår av bosättningar från alla förhistoriska skeden och medeltiden, tydliga administrativa gränser, ett kontinuerligt jordbruk och såväl äldre som modern infrastruktur.
Bygder och socknar
Vallentuna har i stora delar fortfarande en tydlig agrar prägel. Bebyggelsen, vägnäten, markanvändningen och de historiska sockengränserna uppvisar en lång kontinuitet. Det gör att många miljöer fortfarande bär tydliga spår av äldre brukningsmönster, vilket ger viktiga kulturhistoriska kvaliteter.
Kulturhistoriska kvaliteter i olika landskapstyper
Olika delar av kommunen har olika värden:
- Slättbygden kännetecknas av sin överblickbara helhet, den agrara prägeln och förekomsten av förhistoriska lämningar. Här är det särskilt viktigt att småskaligt jordbruk med djurhållning och odling får fortsätta prägla landskapet, då det bidrar till att bevara områdets särart.
- Övergångszonerna mellan slätt, dalgångar och skogsbygd är mer mosaikartade och svårare att överblicka. Här kan det visuellt upplevas som att ny bebyggelse kan etableras var som helst utan att kulturvärden påverkas. I själva verket krävs ofta en kulturmiljöanalys för att undvika fragmentering och förlust av sammanhang – något som riskerar att minska förståelsen av landskapets historia.
- Tätortsbygden bär tydliga årsringar av olika decenniers planeringsideologier. Här är det blandningen av byggnadsstilar, kvartersindelning, tomtstorlekar, parkanläggningar, mötesplatser och vägnät som tillsammans berättar om samhällsutvecklingen. För att dessa berättelser ska kunna uppfattas även i framtiden är det viktigt att årsringarna bevaras och synliggörs vid förtätning, rivning eller annan omvandling.