Åtgärder för friskare vatten

Skyddszoner

En skyddszon mot vattendrag är en vallbesådd zon utmed ett vattenområde. Ett
vattenområde är ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. Det kan till exempel vara ett dike som är vattenförande någon del av året, en sjö eller en damm.

Åtgärden syftar till att skapa ett jämnare vattenflöde genom infiltration, minska
näringsförlusterna främst partikelbunden fosfor via ytavrinningen från
jordbruksmarken samt minska erosion vid kraftiga skyfall. Skyddszonerna utgör även en fristad för flora och fauna samt förbättrar spridningsmöjligheterna vid ån. Grodor och insekter nyttjar gärna dessa skyddszoner som även utgör lämpliga födosöksmiljöer för fåglar.

Vanligtvis behövs 10–25 meter bred kantzon för att begränsa tillförsel av näringsämnen till vattendraget.

En anpassad skyddszon är en vallbesådd zon som ska ligga på erosionsbenägen mark, mark som riskerar att få skador i markstrukturen av vägsalt eller på mark som riskerar att översvämmas. En anpassad skyddszon behöver alltså inte ligga i anslutning till ett vattenområde.

Ekologiskt funktionella kantzoner

Ekologiskt funktionella kantzoner är obrukad mark som inkluderar
strandzonen och det fastmarksområde som direkt påverkar ytvattnen. Den ekologiskt funktionella kantzonen ska generellt vara flerskiktad och bestå av gräs, örter, buskar och träd.

En ekologiskt funktionell kantzon eller trädbevuxen skyddszon har samma skyddande funktioner som en skyddszon med enbart gräs men har dessutom ett värde kopplat till ökad stabilisering av slänter, beskuggning, tillförsel av död ved och tillförsel av organiskt material till vattnet. Beskuggning av vattendrag ger minskad igenväxning och är positivt för vattenorganismer som vill ha svalare och syrerikt vatten, såsom laxartade fiskar. Minskad igenväxning underlättar även skötsel då man slipper rensa fåran lika ofta.

Rekommenderad bredd för ekologiskt funktionella kantzoner är ofta kring 30 meter.  

Skyddszoner med träd och buskar placeras förslagsvis främst där det finns
erosionsproblem, där fåran växer igen med kaveldun eller bladvass eller där man kan förlänga en befintlig trädbevuxen skyddszon. Träd och buskar ska tillåtas etableras naturligt. Om man vill snabba på förloppet eller ha in specifika arter kan plantering vara aktuellt. Träden ska inte stå för tätt, det är viktigt att tillräckligt med solljus kommer ner till marken. Annars kan inte markfloran etablera sig och man kan få oönskade blottade jordytor. Man behöver också komma åt fåran med maskiner för skötsel av vattendraget. För att skydda vattendraget mot för stark solinstrålning bör fokus på kantzonen vara på den södra sidan.

Förutom att förbättra vattenkvalitén utgör kantzonen livsmiljöer för många djurgrupper - fåglar, insekter, groddjur, däggdjur - och skapar en spridningskorridor i ett annars öppet jordbrukslandskap. Mycket av åtgärdernas positiva effekter kommer att visa sig indirekt genom att de gagnar hela det nedströms liggande vattensystemet. Detta framförallt
genom jämnare och mer balanserade flöden, minskad erosion och sedimentation och genom en minskad näringsbelastning.

Våtmarker och fosfordammar

En anlig och viktig åtgärd för att minska näringsbelastningen och förbättra flödesutjämningen är att återskapa eller nyanlägga våtmarker och fosfordammar som kan fastlägga näringsämnen. En fosfordamm är helt enkelt en liten våtmark vars primära syfte är att reducera mängden läckande fosfor.

Hur mycket fosfor Utfällbart:och kväve en våtmark kan avskilja beror på flera faktorer. En väl utformad och rätt placerad våtmark kan avskilja 50 kg fosfor och 500 kg kväve per hektar våtmarksyta och år. I vissa fall till näringsreningen vara den dubbla men det är också vanligt med lägre rening.

Om syftet är näringsrening så utformas våtmarken på ett anpassat sätt och kan då avskilja mer näring än en våtmark som exempelvis primärt är utformad för att gynna biologisk mångfald. Det går även att utforma våtmarken så den fyller flera syften, inte minst för att vara vacker.

För bästa effekt ur reningssynpunkt bör våtmarken vara avlång, helst dubbelt så lång som bred. Det är viktigt att ett djup på cirka 1–1,5 meter närmast
inloppet skapas för att sänka vattnets hastighet så att jordpartiklar och partikelbunden fosfor hinner sjunka till botten. Resterande delar av ytan ska
vara grund, så att lämpliga våtmarksväxter trivs och kan stabilisera
sedimentet med rötterna. Den täta vegetationen fungerar även som ett filter för näring och sänker vattnets hastighet.

Våtmarkerna bör skapas under torra förhållanden exempelvis under sensommar eller höst. Slänterna ska vara flacka, helst en lutning på 1:6 för att undvika erosion och för att slänterna lättare ska etableras av vegetation. Det är också lättare att sköta flacka slänter, exempelvis om slåtterbalk och traktor ska användas. Det bästa sättet att få till en etablering av växter är att plantera. Växter som rekommenderas är starrarter så som flaskstarr (ej arter som bildar tuvor då dessa kan bilda kanaler vilket medför att vattnet ej
stannar upp tillräckligt), gul svärdslilja, igelknopp och sävarter. Växter som inte bör planteras in är bladvass och kaveldun, men dessa kommer troligtvis ändå självmant. Dessa arter växer mycket snabbt och kan bilda stor biomassa som vid nedbrytning kan orsaka syrebrist och således fosforläckage.

En våtmarkspark innebär helt enkelt att flera våtmarker anläggs i en kedja på samma plats.

Resturering av sjöar och våtmarker

En restaurering innebär att man återställer sjön eller våtmarker till hur den såg ut innan den påverkades av mänskliga aktiviteter. Hur detta görs beror på hur den påverkades, till exempel kan man lägga igen dräneringsdiken, återskapa dämningar och/eller genomföra schakt för att sänka marknivån.

I många fall är det idag inte möjligt att restaurera sjöar och våtmarker
till deras tidigare utbredning, eftersom markerna är ianspråktagna för bebyggelse, infrastruktur eller andra viktiga samhällsfunktioner. Då får man jobba med "rehabilitering", det vill säga att man helt enkelt gör det som är möjligt för att förbättra våtmarkens eller sjöns funktion. För igenväxta sjöar kan det exempelvis handla om vegetationsrensning.

Meandring

Ett opåverkat vattendrag i flackare områden har naturligt ett slingrande lopp, så kallad meandring. Många vattendra har rätats, fördjupats och rensats för att dränera och erhålla mer odlingsbar yta. Viktiga funktioner som naturliga översvämningar och flödesregim har därmed förvunnit vilket medför ökad partikeltransport och näringsläckage.

För att restaurera vattendragen kan man försöka återskapa den meadnring som
försvunnit. En återmeandring innebär att man återskapar hur det såg ut innan en vattendragssträcka rätades ut. Detta görs genom att undersöka historiska kartor och sedan genom schakt försöka återskapa vattendraget. Ofta är det inte längre möjligt att återskapa den tidigare formen utan då talar man om att meandra vattendraget i anpassning till nuvarande förutsättningarna.

Hur meandringen ska utformas måste projekteras, det vill säga hur stora meanderbågarna ska vara, bredden på meanderbågarna och avstånden mellan slingorna behöver planeras. I ett meandrande vattendrag sänks vattenhastigheten vilket minskar erosion och i sin tur näringsläckage samt ökar vattendragets hushållande förmåga.

Avfasning av vattendragsslänter och tvåstegsdikning

Jordbruksdiken är ofta djupt nedskurna på grund av rätningar och rensningar. Vid höga vattenflöden forsar vattnet i raka kanaler och fördjupar vattendraget ytterligare. Då kan det kan skapas branta slänter med
erosionsrisk. Skred och erosion av släntmaterial medför grumling, sedimenttransporter och vidaretransport av näringsämnen.

Både avsläntning och tvåstegsdikning syftar till att minska erosionsrisken och således transport av partiklar och näring till nedströms belägna områden. Flacka slänter och i högre grad terrasser medför även att vattnet kan stiga upp på kanterna och sänker då vattnets hastighet istället för att det rusar fram i kanaler med branta slänter. Sediment och således näring kan avsättas på vegetationstäckta terrasser. Flacka slänter medför också att vegetation lättare kan etableras, vilket i sin tur minskar erosionen ytterligare.

Minskad erosion leder också till minskat behov av underhåll och rensning i vattendraget, vilket är positivt för organismer som lever i vattendraget, särskilt bottenfauna.

Det finns två sätt att fasa av branterna, antingen genom att skapa ett så kallat tvåstegsdike eller genom att enbart fasa/slänta av branterna till en flackare lutning. Den nya släntlutningen behöver anpassas till den markens beskaffenhet på varje enskild plats eftersom vissa jordarter är mer erosionsbenägna än andra. Ofta skapas en lutning på 1:3 eller flackare och man brukar eftersträva att dikesslänterna ska vara beklädda med vegetation. Förslagsvis kan slänterna sås in med ängsfröblandning.

En annan lösning för att minska ner på erosionen i slänterna är så kallade tvåstegsdiken. Tvåstegsdiken är en mer teknisk utformad åtgärd, man skapar terrasser eller svämplan i fåran genom schakt. Åtgärden skapar synergieffekter som ökad biologisk mångfald samt ökad möjlighet att lokalt hantera översvämningar. Effekten av terrassen är att likna vid en långsträckt våtmark/översilningsyta. Beroende på vilka förutsättningar som råder kan ett tvåstegsdike avskilja en hel del fosfor.

Dikessektionen fungerar både som våtmark - flödesterrass vid högre flöden,
översilningsyta - dikesslänten och flödesterassen vid lägre flöden, och buffertzon - dikesslänten. Åtgärden kan också innebära att vattendraget kan tillåtas att bli mer naturligt än ett vanligt grävt rätat dike. I den djupare delen kan vattendraget kanske i någon mån kan få meandra och terrassen skapar ett litet svämplan som tillåts svämmas. Detta innebär att påverkan på hydromorfologin i vattendraget minskar. Möjligheterna till att åstadkomma sådan typ av meandring kan dock vara begränsade om den aktuella sträckan omfattas av vattendom, exempelvis för markavvattningföretag.

Normalt vattenstånd ska ligga strax under terrasserna och där terrasserna är en till två gånger mittfårans bredd. Viktigt är att man sår in terrasserna, annars finns det en risk att de eroderar bort.

Kalkfilterdiken

Vid nedgrävning av täckdiken, till exempel vid nyanläggning eller byte bör kalkfilterdiken anläggas. Åtgärden är här definierad som kalkfilterdiken som anläggs i samband med ny täckdikning på lerhaltiga jordar. Strukturkalk blandas in i jorden vid återfyllning av täckdiken.

Den kalkinblandade jorden fungerar som ett litet minireningsverk och binder fosfor och ger dessutom en porös jord som förbättrar dräneringens funktion på täta lerjordar. Ytterligare en effekt är förbättrad infiltrationen vilket minskar risken för stående ytvatten och för ytavrinningen och erosion.

Kalkfilterbädd

En kalkfilterbädd består av en urschaktad yta täckt med geotextilduk där bränd kalk används som filtermaterial. Näringsrikt vatten leds genom filtret via rörsystem och fosfor binder till kalken. Avskiljningsförmågan har skattats till ungefär 30–45 % och åtgärden bedöms som en av de mer
kostnadseffektiva för att avskilja fosfor.

En kalkfilterbädd avskiljer både löst fosfor men även partikulärt, de flesta åtgärder fokuserar på just partikulärt fosfor. Behovet av underhåll är lågt, men kalkmaterialet behöver bytas med några års mellanrum för att filtret ska fungera effektivt. 

Åtgärden är relativt ny och det finns stora osäkerheter kring åtgärdens effektivitet. Exempelvis kan det finnas begränsningar i hur stora flöden
som kan ledas genom bädden. Utformning av rörsystem och intag som klarar av stora flödesvariationer i vattendraget kan kräva delvis komplicerade beräkningar. Önskvärd lutning i vattendrag verkar vara att det ska skilja åtminstone 25 cm mellan in- och utlopp i filterbädden.

Åtgärden testas nu på flera ställen i Sverige. Under 2019 anlades en kalkfilterbädd i Smedbyån som är en del av Åkerströmmens avrinningsområde. Där användes ungefär 300 kubikmeter filtermaterial på en yta av 400 kvadratmeter.

Strukturkalkning

Strukturkalkning är en åtgärd som används för att bland annat minska läckage av fosfor från jordbruksmark till närliggande vatten. Strukturkalkning ger ofta långsiktiga och positiva effekter på markstrukturen och minskar samtidigt risken för utlakning av fosfor. Behandlingen kan verka i flera år, till och med decennier, beroende på förutsättningarna.
Den fosfor som binds i jorden till följd av strukturkalkningen förblir dessutom tillgänglig för grödan på åkern, vilket bidrar till att skördarna blir bättre och lantbrukarna behöver gödsla mindre. Marken blir också porösare vilket minskar ytavrinning och erosion av jordbruksmark vid höga flöden. Strukturkalken förbättrar jordens närings- och vattenhållande förmåga och gör att jorden blir mer lättarbetad och också torkar upp snabbare.

Åtgärden lämpar sig bäst på väldränerade och lerhaltiga jordar. I Vallentuna finns på flera ställen olika typer av lerjordar där strukturkalkning skulle kunna vara en lämplig åtgärd. Jorden bör ha en lerhalt på minst 15 %, gärna mer, och god dränering. Hur mycket kalk som behövs beror på lerhalten. Det finns rekommendationer på cirka 6 ton/hektar då lerhalten ligger runt 15 % och cirka 10 ton/hektar vid halter på cirka 60 %.

Den strukturkalk som används idag är oftast en blandning av släckt kalk och bränd kalk och ibland med kalkstensmjöl. Efter spridning med maskiner är det mycket viktigt att kalken bearbetas in snabbt och väl i jorden, helst inom 48 timmar, något som vanligtvis görs med kultivator och harv genom att köra i olika riktningar så att den verkligen blandas in väl. Vid behandlingen är det viktigt att det inte är för blött eller för fuktigt i jorden. Helst ska det vara torrt och efter skörd. Viktigt att tänka på är att jorden är väldränerad.

Åtgärder mot internbelastning i sjöar

Trots att extern tillförsel av fosfor och kväve minskar genom olika typer av åtgärder är det många vattenmiljöer som aldrig riktigt återhämtar sig. En viktig orsak är att bottensedimenten fortsätter att släppa ifrån sig fosfor. Det kan vara fosfor som under lång tid ansamlats i sedimenten, från tider då avloppsreningen var sämre och mer gödsel användes. Detta kallas för internbelastning.

Åtgärder mot internbelastning handlar om att ta bort eller binda fast fosfor. Syftet är att få klarare vatten med mindre alger och bättre syrgasförhållanden. Flera metoder gör det möjligt att återföra den upptagna fosforn till kretsloppet som gödsel på åkermark. I Vallentunasjön har reduktionsfiske skett under flera år och en metod med lågflödesmuddring testades under 2019.

I många fall kan läckage av lättlösligt/mobil fosfor från sedimenten, till exempel vid låga syrgasnivåer (anaeroba förhållanden) stå för en väsentlig del av fosforbelastningen. Fosfor som har potential att frigöras från sedimenten till vattenmassan kallas vanligen läckagebenägen
och kan vara i form av löst bunden/porvatten fosfor, järnbunden fosfor och i organisk fosfor. Löst bunden/porvatten och järnbunden fosfor frigörs under syrgasfattiga förhållanden. 

Det finns flera olika åtgärder som kan vara aktuella för att minska internbelastning i sjöar. De metoder som oftast diskuteras är aluminiumfällning, olika slags muddring av sediment, reduktionsfiske där man selektivt fiskar bort arter som bökar i sedimenten, syresättning av bottnar och bortpumpning av fosforrikt bottenvatten.

Fällning av fosfor med aluminium innebär att man släpper ut aluminium antigen direkt i vattnet eller i de översta lagret i bottensedimenten med anpassade maskiner. I Sverige är det vanligast att man släpper aluminiumet direkt i bottensedimentet så att en fällning sker där. Fällningen görs med polyaluminiumklorid, så kallad PAX-lösning, som släpps ut i de översta delarna av sedimenten från en pråm. Syftet är att binda så mycket som möjligt av den läckagebenägna fosforn och förhindra att detta frigörs till vattenmassan.

Muddring kan genomföras på olika sätt beroende på förutsättningar, ekonomiska resurser och ambition. Eftersom fosfor är en ändlig resurs finns en poäng i att avlägsna näringsrika sediment från bottnar och möjliggöra återanvändning som gödsling på exempelvis jordbruksmark. Muddring med grävskopa och sugmuddring med slang är väl beprövade tekniker för upptag av sediment från sjöar, hamnar och större vattendrag.

Fördelen med grävmuddring, och specifikt om grävmaskinen har en skopa där vatten pressas ut vid grävningen, är att massornas vatteninnehåll kan
begränsas. Nackdelen är att det medför en betydande risk för grumling.

Vid sugmuddring sugs sedimentet upp från bottnen med hjälp av ett båtburet
sugmunstycke som antingen spolar eller skär loss sediment från botten. Sedimentet späds ut med vatten vid upptaget och pumpas i ledningar till en avvattningsplats. Normalt kan transporten i ledningar göras med ett avstånd upp till 3 km utan mellanstationer för pumpning.

Lågflödesmuddring är en nyare teknik där den praktiska erfarenheten inte är lika omfattand. Lågflödesmuddring innebär att man med en slags dammsugare avlägsnar den de översta cirka 5 cm av mjukbotten. Dessa utgör den del av sedimenten som håller på att brytas ned och därmed konsumerar mest syre. Teorin är att man kan lokalisera åtgärden till ett fåtal djuphålor eftersom de lösa sedimenten kommer att flyta ned i dem efterhand som sediment tas bort. Det sedimentrika vattnet pumpas upp till bassänger på land, så att det forforrika materialet kan användas som gödning.

Fånggrödor och vintergrön mark

En enkel åtgärd för att minska näringsläckaget är att inte låta jordbruksmarken ligga utan vegetationstäcke under vintermånaderna, genom att så in vegetation som täcker åkrarna. Kväve urlakas främst under höst och vinterhalvåret från åkerjorden, då fungerar fånggrödor bra. Även fosfor läcker från åkrar utan vegetationstäcke genom erosion vid till exempel regn, då fungerar framförallt vallodling bra.

Många arter kan fungera som fånggröda. Engelskt rajgräs eller kombinationen engelskt rajgräs, klöver och rödsvingel är exempel på arter som fungerar som insådd i huvudgrödan eller för sådd efter skörd. Vallgräs insådd i vårsäd är troligen de mest effektiva fånggrödorna, men även andra arter kan användas.

Vilken gröda som är mest lämpad beror på de aktuella förutsättningarna. Det är också bra om fånggrödan är relativt frosttålig, så att den inte dör vid de första nätterna med minusgrader, eftersom näringsämnen lätt frigörs från sönderfruset växtmaterial. Den bästa funktionen för minskat läckage har fånggrödor
som övervintrar. Vallodling fungerar bra mot yterosion.

Vårbearbetning och orörd stubb

Vårbearbetning betyder att jordbruksmark inte plöjs upp på hösten utan på våren. Stubben efter skörd lämnas orörd kvar på åkern. Detta är framförallt viktigt i erosionskänsliga områden. Vårplöjning är dock svår att utföra på jordar med högre lerhalt än ca 15 %, eftersom såbädden då oftast blir för grov och torr. Syftet är att minska utlakningen av näringsämnen och behålla dem i marken. 

Plöjningsriktning

Plöjningsriktning innebär att man följer höjdkurvorna på fältet när man plöjer. Genoma tt plöja vinkelrätt mot lutningen kan vattnet bromsas upp, vilket minskar erosionsrisken och näringsläckaget.

Utterpassage

Uttern är på spridning på många håll i Sverige och antalet uttrar i Stockholms län har ökat sedan slutet av 1990-talet. Arten är rödlistad som nära hotad (NT) och behöver prioriteras inom naturvårdsarbetet.

Dåligt lagda trummor och vägar med tät trafik utgör idag ett stort hot mot uttrar. När trummorna är för små, eller att det saknas möjligt för uttern att gå torrskodd kan uttern tvingas gå över vägen vilket kan resultera i att den blir överkörd. Genom olika typer av åtgärder kan säkerheten för uttern förbättras.

Trummor som är för små kan bytas ut till större halvtrummor där det finns torr mark att röra sig på, eller så kan en så kallad utterpassage byggas. De brukar utgöras av en landgång med brädor som går över högsta vattennivån i själva trummorna .

Vid nyanläggning av en trumma kan en mindre faunapassage anläggas. Den utgörs av en mindre trumma som går parallellt med vägtrumman men på högre höjd. Vid alla typer av passager bör man placera större stenar som uttern kan besöka för att markera med spillning. Det lockar uttern och minskar risken för att den ska gå via en väg. Dessutom ger det goda möjligheter att inventera utter på platsen om de använder stenar för markering. I vissa fall bör man även anlägga någon form av viltstängsel för att förhindra uttern att ta sig upp på vägen.

Fiskvägar och utrivning av vandringshinder

Många vattendrag har på ett eller annat sätt påverkats av rätning, rensning, anläggning av dammar, vattenkraftverk och vägtrummor. Dammar, vattenkraftverk och trummor kan i många fall utgöra vandringshinder för fisk och andra vattenlevande organismer.

Nästan alla fiskarter migrerar någon gång under sin livstid och är beroende av att kunna röra sig upp och nedströms i systemet, framförallt gäller det arter som behöver vandra för att kunna reproducera sig. Oftast går tankarna till olika arter av laxfisk men även asp och andra rovfiskar som gädda och abborre och karpfiskar vandrar för att hitta lämpliga lekområden. Studier har visat att många arter i Östersjön, exempelvis gädda, nyttjar sötvatten så som vattendrag, våtmarker och översvämningsytor för lek.

Den bästa åtgärden ur ekologisk synpunkt är ofta att riva eventuella vandringshinder och öppna upp vattendraget igen. Många gånger är det dock inte möjligt av olika orsaker och då finns det flera olika åtgärder som kan vara aktuella. Vid felaktiglagda trummor med fall kan man bygga upp en tröskel nedströms och höja vattennivån så att fisken kan ta sig igenom. Vid större trummor eller vid kraftverk kan en fiskpassage skapas. Detta görs exempelvis genom att en artificiell vattendragsfåra skapas som leder runt - omlöp, eller
genom själva hindret - inlöp. Här är det viktigt att lutningen blir rätt så att de aktuella arterna klarar av stigningen.

Förutom fisk har många andra akvatiska organismer ett behov av att kunna förflytta sig upp- och nedströms vattendrag under olika delar av sin livscykel vilket också bör tas hänsyn till vid anläggandet av en fiskväg.